addis

jag förstår fortfarande inte. allt är så sorgligt. allt var samhörighet mellan oss. din pappa ringde fast jag sa åt dig att jag inte ville. han sa att han inte förstod. jag ville inte förklara. för jag förstår inte heller. i torsdags erbjöd jag min ring. du tog den inte, men du var så glad. du fick mig återigen att tro. att hoppas. här har jag äntligen funnit ro. här har jag äntligen fått leva efter den struktur som jag saknat så länge. men du blev aldrig en del av det. du fick bara se mig i stan. när alla och allt slet och drog i mig. du sa att ingenting spelade någon roll. bara att du fick vila hos mig. sen ändrade du dig. igen. det funkade bara inte. det var så du sa. det funkade bara inte. jag kan inte se något i min egen lägenhet. allt påminner om dig. allt gör ont. allt är tomhet och smärta. när din pappa ringde brast det. nu kan jag inte sluta gråta. jag tittar på teve tills jag stupar av trötthet. då lägger jag mig i sängen. den stora. som jag köpte för oss. sen sover jag oroligt några få timmar. tills jag vaknar alldeles för tidigt. jag vrider mig i plågor. och hoppas att det snart ska gå över. men hur skulle det gå till? du vill ju inte längre. det funkar ju bara inte. så sa du.