addis

och jag har bara en meter kvar att väva på mina gardiner. och jag har prestationsångest. som fan. jag vet att jag inte ska bry mig. jag vet att jag ska skärpa till mig. jag vet att jag är bra. jag vet så många som jag bara vill bitchslappa och säga "ta dig samman du är ju bäst" till. men vem kan ta det på allvar när jag själv inte kan sluta tänka på mig själv som halvdan.

jag kan inte städa efter mig. min lägenhet är grusig. jag äter mat som är rätt nyttig. inte nyttig. utan RÄTT nyttig. jag målar ibland. det blir aldrig särskilt bra. men man ska ju bara jämföra sig med sig själv. så jävla less på det att jag kommer att förvandlas till en fläck nästa gång jag säger det. för jag säger det till mig själv i ett tappert försök att skjuta prestationsångesten åt sidan. inte ens min katt tycker särskilt mycket om mig. inte ens det kunde jag lyckas med. förbannade jävla skit.

och jag ska jobba på mina gamla jobb. för tre år sen akademiska studier har lett mig till ruta noll. och till hösten. till den jävla hösten vet jag inte ens vad jag ska göra. eländes eländes elände.

och jag bara gnäller och gnäller. och känner mig ensammare än någonsin. för jag vet att jag inte är ensam. så jag borde inte tänka så. men så gör jag det ändå och allt bara snurrar. och svindlar.

i'm the girl with the tight ass. och den smala midjan.
men tro mig. det gör ingen skillnad.