addis

badkar och mozzarellasallad. det ska jag njuta av. jag har jobbar stenhårt på min väska under kvällen och jag tycker nog att resultatet blev rätt så bra ändå. inte riktigt som jag tänkt mig, men det är ju mitt livs themesong anyway.

och igår blev jag påmind om att jag inte är ensam i världen. och det var skönt, samtidigt som jag just nu inte har lust att umgås med människorna runt omkring mig så behöver jag ändå påminnas. för när jag lägger mig i den ekande tomma sängen kan det ibland kännas fruktansvärt.  ibland som ikväll kan det kännas fruktansvärt att ingen har lagat mat till mig när jag kommer hem. att ingen överraskar med blommor och vin. eller biobesök.

fast jag har en egensinnig katt. och jag försökte bränna upp det sista av allt. men det kändes löjligt. så jag släckte elden och slägde skiten istället. för några månader sen hade det säkert varit en katharsis som heter duga, men inte längre. men jag är inte ledsen längre. jag ser framtiden an. och jag ser att jag kommer att göra mig själv lycklig.

hela dagen har varit underbar. det har gått bra med väskorna och solen har skinit. hagamannen har äntligen åkt fast och jag har fått nästan femtusen i skatteåterbäring och jag fick mail från sthlm.

men plötsligt bara slog det om totalt. och jag blev på ruskigt dåligt humör nu på eftermiddagen. från ingenstans alls. så otippat att jag själv blev förvånad och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela. det är väl något med hormonerna. eller bara ett sätt att lätta på trycket. jag misstänker starkt att jag behöver umgås med mig själv. det blir nog en sån helg.

de skrikiga gospeleleverna har lämnat för landet i väster. skönt skönt. nu ska jag njuta av tystnaden och hoppas på att de tittar noga efter oprah där i chicago.

ikväll ska jag göra tio armhävningar.

ett stycke väska. fin och praktisk. jag älskar praktiska saker.

ett stycke mascara som passar. det har jag aldrig ägt.

ett stycke guldig ögonskugga. det passar fint till min hudfärg.

ett stycke pikétröja med puffärm. hu så tjusigt.

ett stycke omlotttröja med t-shirtärm. omlott är banne mig bland det finaste som finns.

ett stycke badskum med energigivande eukalyptus. nu ska här bubbelbadas.

hurrahurrahurrahurrahurrahurrahurrahurrahurrahurrahurrahurrahurrahurrahurrahurra

i'm a material girl in a material world.
och det gör inget. för revolutionen kommer. och då ska alla bada bubbelbada och vara vackra.


 

hon lämnar landet för att finna glädjen hos sina andra vänner.

och nya skor. hoppas hon på.

för att inte tala om att köpa saker hon inte visste att hon behövde.

och för att snacka skit om tvåsamheten som invaderar hennes liv.

hon lämnar landet för att titta på staden.

och hon drömmer om ett liv i glamour.  det hoppas hon på.

för att inte tala om att äta sånt hon inte visste att hon behövde.

och hon är lycklig över alla människorna som finns i hennes liv.

de som kommer ihåg henne. de som bryr sig om. och ger henne av sin tid.

så förstod du silent treatment. och vi beter oss lite som barnrumpor. men jag orkar inte ta konflikten på något annat sätt. för konflikt är det kanske. bara inte öppet. och ibland tänker jag att det är lite sorgligt, men du är för mycket. kanske är jag också det, det spelar kanske ingen roll egentligen. för jag kan inte ha vänner som jag mår dåligt av. så är det.jag har haft min beskärda del av vänner som varit dåliga för mig. och jag har varit alldeles för snäll och ställt upp alldeles för mycket i mitt liv. är man min vän så är man det på heltid. jag ställer upp, jag lyssnar, jag smeker på kinden. men det betyder också att min vänskap har tagits för given. att jag har blivit lämnad av vänner när det har blivit deras tur att ställa upp för mig. och att jag har blivit människors papperskorg. och ja. jag vet att jag överdriver lite. men jag vet också att det ligger rätt mycket i det hela. jag har varit tvungen att lära mig vilka människor som är bra för mig. och du är inte en av dem. jag är ledsen, men det är så. kanske trodde vi att vi skulle passa ihop, men jag känner inte så. du är elak utan att tänka på det (och kanske tänker du att jag också är det), utan att tänka på det är du hård elak och obetänksam på ett sätt som jag aldrig någonsin skulle kunna vara.  (och per, kanske tänker du att allt detta är jag, men så är det inte, jag kommer aldrig ens i närheten.) jag ser hur du försöker straffa ut mig ur klassen. men det spelar ingen roll. för jag bryr mig inte. inte ett dugg.

och du hade setts med en tjej som inte jag känner. och jag kände en klump i magen. och jag skämdes inför mig själv för den där äckliga klumpen. så jag tog på mig mitt nya fina plagg och tänkte nya starka tankar. och vet du? det kändes bättre. jag är en ung, stark kvinna som klarar mig. jag passade inte ihop med dig. och du passade inte ihop med mig. vi var inte skapta för varandra och då ska man inte leva ihop heller. så är det med det. och jag fokuserar på det goda. och det gör mig kräsen. jag förtjänar någon som jag passar ihop med. (även om jag är fel, finnig och ful)

och jag hade glömt bort att jag ibland påverkar människor mer än vad de påverkar mig. härom dagen blev jag påmind. kanske låter det som skryt eller självgodhet. men jag tror att det kan vara så i allas liv. jag tycker att det är jobbigt att bli satt på piedestal, för det känns som att jag måste leva upp till så mycket. jag får sån press på mig. och ibland har jag lyckats vända det till något positivt, men de flesta gångerna vill jag bara ramla ner. för jag blir så rädd för att göra människor besvikna. och jag är rädd att jag snart måste göra någon besviken. fast jag har bestämt att det inte är upp till mig. och det känns otroligt moget och framför allt som ett otippat beslut av mig. (fast jag är pånyttfödd och om möjligt ännu mer beslutsam)

jag är nöjd med min vardag som den är. jag vill bara kramas mera och diska mindre. och snart är jag hos johanna och vi ska leva loppan hela måndagen!

men inte med vem som helst. fast det vore grymt om någon kunde komma hem till mig med en flaska champagne och hångla upp mig mot väggen. frustration är ordet.

fem år sen jag förlöstes. fem månader sen senast. frustration är ordet. fast idag gympade jag duktigt och blev både fysiskt och psykiskt utmattad. jag hoppas att jag inte kommer att gråta idag. det tar för mycket energi.

jag tror på ondskans nederlag. det gjorde mig glad och upplyft. för det är vad som håller mig uppe. och jag tror att det finns mer gott än ont. och det kan låta konstigt i en värld där flickor opererar sig för att duga. och det kan låta konstigt i en värld där krig startas. och det kan låta konstigt i en värld som är orättvis. och det kan låta konstigt i en värld där människor förtrycks.

men vet du vad? om jag inte tror på att det goda kommer att segra så är allt meningslöst. totalt jävla meningslöst. och jag kan lika gärna hoppa i sjön. jo, faktiskt. och jag tänker just nu på systerskapet, det goda, på hur min mamma orkar. på alla kärleksfulla relationer som finns; alla vännerna som håller mig uppe. på den lilla håriga svarta varelsen som bor hemma hos mig och hälsar mig med glatt humör varje morgon. det är det goda.


och jag vägrar tro att det är en slump att temat på kvällens mässa (jag tror på det ondas nederlag) var en slump så här första mässan efter carolas seger

matlycka:

ett litet paket keso
150 gr fetaost
rödlök
oliver
färsk basilika

(i'm the almost naked chef. oh yeah)


vardagslycka:

katthårsmage
solsken
den stiliga vårjackan
bilden
keramiken
textilen

(det går bra nu)



fast igår lättade jag på trycket genom att gråta till kronprinsessan. för att hennes man gjorde den där minen som du gjorde. och han hade varit otrogen, det var du inte. men minen den var precis detsamma. och jag kände mig precis som kronprinsessan. arg och hård, besviken och ensam. och ledsen. och när han sa vad fan har jag gjort. då lät han precis som du. och jag grät mest för att lätta på trycket. för jag känner mig helare och lyckligare utan dig. men det kändes så sorgligt. som att våra känslor inte var speciella. nej, de var så vanliga att två skådespelare i en svensk dramaproduktion kunde spela båda våra personer. för jag kunde ha reagerat som hon. och du precis som han tomas. och det kändes så sorgligt.

idag var en sån där dag där allt bara har varit helt rätt. min modellteckning blev helt ok, solen har värmt och vi var på museum och jag pratade och analyserade allt. och kände mig som i'm king of the hill. och när jag gick hem på lunchen tänkte jag det här är en sån dag som man får brev på. och det var det.

jag är glad.

(fast finnig)

jag tittade lite på melodifestivalreprisen. och lyckades höra magnus carlsson sjunga skyll dig själv, lek med dina minnen och innan dess sjöng  linda bengtzing om hur hon klarade sig själv, det var helt coolt, men hon avslutade med att sjunga att hon ljög för sig själv. så från årets festival tar jag mest med mig magnus och den dära strofen. fantastisk var den.

och jag är ledsen för att carola vann. och hur hon satt i soffan på nyhetsmorgon och pratade om tecknet hon hade på armen. jag såg det när jag var i betlehem och jag tyckte det var fint. vi vet att du var i betlehem och lekte att du var maria. men jag kan inte för mitt liv tro att det var ditt första möte med den symobolen, carola. för så fort man går in i en kyrka här möts man av den symbolen. så det så. ja, jag missunnar dig segern. jag missunar dig den och tänker inte alls på systerskapet. jag såg en dokumentär om kristdemokraterna och tänkte på dig då.

idag har jag redovisat mina zebraflickor. det känns roligt för de var fina. och idag vill jag ge all cred till alla zebraflickor där ute, alla ni som vägrar vara offer, som kavlar upp ärmarna och väljer framtiden.

vilken dag!

jag har diskat all min disk och torkat på min diskbänk.

mina zebraflickor blev grymma. de är hur snygga som helst och jag kommer definitivt att ställa ut dem och försöka få dem sålda.

jag har ätit våfflor med banan. och äpple. och kanel.

och gått en lång lång promenad i solskenet iklädd min vintageskinnjacka.

alldeles strax ska jag väva på den fina väven.

idag har jag varit på en obligatorisk workshop om demokrati. och efter 40p i statsvetenskap kändes det lite tröttsamt. ja, jag erkänner, jag kände mig helt negativ till det hela. men det blev roligt. och jag sa lite pretentiösa saker om härskartekniker och glastak. folk tyckte säkert att jag försökte göra mig lite bajsnödigt viktig, men jag ville säga det jag sa och tyckte de andra att det var töntigt eller inte förstod får de leva med det. eller säga till. om jag hade suttit brevid för sex år sen hade jag blivit glad och taggad av att höra mina kloka ord. så det så. all cred går till mig. och jag vet att jag smickrar mig själv en massa i  den här bloggen. men skit i det. för jag behöver visualisera för mig själv vad jag gör som är bra. annars glömmer jag och tror att jag är dålig och värdelös. så det så.

annars så ska jag äta majspannkakor imorgon. det blir gott.

jag broderar för glatta livet. det är roligt. det går bra. men jag repar upp så fort jag blir lite missnöjd med formen. och jag är noga med trådraken för jag vill att det ska bli fint även när konstverket är tvättat.

och katten sover under mitt täcke ibland. och det är bland det mysigaste jag varit med om. den lilla varma kroppen som söker sig till rätta på mina ben. underbart. och en stund vågar jag tro att hon tycker om mig. att jag är värd villkorslös kärlek.

för ibland glömmer jag. och tänker att jag är finnig. och töntig. och att jag är en av de ocoola. och jag vet att jag är vuxen nu. och att sånt inte spelar någon roll för jag skapar mina egna sammanhang nu. men ibland glömmer jag. och tror att jag måste vara någon annan för att blir omtyckt. och jag tror att folk pratar bakom ryggen på mig. och bara låtsas tycka om mig. och jag vet att det är löjligt, för varför skulle man göra det? men ibland glömmer jag. och då är det bra med en katt under täcket som söker sig tillrätta på mina ben.

och så var det dags att återigen placera sig framför drejskivan och ägna sig åt att behärska frustration.

frustrationsbehärskinng.

jag har bakat bullar. finfina bullar. och jag kände mig som en hemmafru idag. jäste med kaffe och choklad efter frukosten. och broderade. och tittade på amerikansk dokusåpa.

dokusåpaamerikan.

vissa saker som du skrev kan tolkas som elaka mot mig. jag kan inte riktigt släppa att du sa det. för jag tycker att du borde tänka på att det här är min blogg. där jag får skriva vad jag vill. och jag har massa elaka tankar i mitt huvud. 

huvudtanke.

men jag tänker fina saker också. fina vackra saker om våren och dolly parton som jag vill krama. fina vackra tankar om mina favorittanter på österbo. och jag tänker på mig. att jag är vacker, stark och underbar. och att jag aldrig någonsin mer ska nöja mig. jag ska sikta mot stjärnorna nu. jag orkar inte längre göra saker halvdant.

stjärnkikare.

vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. jag var på galet bra humör tidigare idag. men min väv. det är helt galet så den bråkar. ingen har sett något liknande. det börjar nästan bli löjligt nu. bara nästan. jag vägrar låta mig nedslås.

nej nej nej nej nej nej

för jag fick en kartong fylld med choklad för att jag var med i reklamfilmen för skolan. och det var trevligt att prata med dig i telefonen utan otrevliga samtalsämnen. ingen var arg och ingen var ledsen. det kändes helt ok. och det var skönt att lufta det där med braj-danne. för det var fan skumt. fast braj-danne är skum. och jag vägrar låta mig nedslås.

nej nej nej nej nej nej

för det här kommer bli en fin helg. jag ska städa och tvätta. och det är grymt när allt bara blänker och skiner. och mitt badkar är fixat nu. så jag kan ligga bland skummet och bara rensa huvudet. och jag fick ett till nummer av min tidning med blanka sidor. trots att jag trodde att jag fått alla nummer redan. och det snöar igen. och du sa att vissa saker kanske var lite elaka. men jag vägrar låta mig nedslås.

nej nej nej nej nej nej

för det här är mitt utrymme. bara mitt nu. och jag gör vad jag vill med det. och jag känner mig stark och fri. och framför allt jävligt glad. jag vägrar låta mig nedslås.

jag vet inte om jag är på dåligt humör eller inte. väven går skit. rent ut sagt. kan nog knappast gå sämre alls. jag får i genomsnitt laga tre trådar per centimeter. och det är vansinnigt mycket. ett steg framåt och två bakåt känns det som. men det kommer bli helt galet fint när det är klart och det taggar mig. om jag är glad när jag går till så ska det nog lyckas bli något av det hela. och jag ska sluta ta allt så jävla personligt. det är inte mitt fel att den går sönder. det är bara så det är. det finns ingen förklaring sa min lärare och då är det bara att bita ihop och laga.

redovisningen gick bra. jag kände mig galet oförberedd och fixade till det sista på lunchen innan. men talare som man är så löste det sig. och jag hade faktiskt läst mig till en massa, så det var bara att plocka från det som fastnat.

och idag har solen bländat mig.

och jag är inte rädd för något längre.

(imorgon är det internationella kvinnodagen!)

väven jävlas och jag låter det flyta in i mig. låter mig överrumplas. och tar det som ett tecken på att jag är misslyckad. jag lyckas inte ens med det jag tycker är roligt.

helvetes jävla skit.

jag skulle vilja att någon fanns här för att stryka mig över ryggen och säga att allt blir bra. att det väntade någon i min lägenhet som överraskade med blommor och nybakat bröd.

helvetes jävla skit.

jag har ingenting att ta ut min ilska på.

jag skulle vilja gräla med någon.

min frustration håller på att äta sönder mig. kanske är det därför jag lackar ur.

för att jag aldrig aldrig aldrig får lätta på trycket.

jag behöver en känsloexplosion. det spelar ingen roll vilken typ av sådan. bara en. nu. snart.

på dåligt humör och fast i en snödriva.

jag blir arg så jag kan explodera på saker som jag egentligen innerst inne inte tycker spelar roll. eller borde spela roll. jag är en av dem med hetsigt temperament. en av dem som bara ser rött och blir galen. sjukligt passionerad. riktigt arg och riktigt glad. och bisarrt likgiltig.

det är inte fint att bli arg. galet arg. det är inte fint. det är inte bra. det är inte nyttigt. man borde vara cool. lite kylig. man borde inte känna så mycket. låta saker komma tätt intill. det borde man inte. man borde vara cool. men temperamentet, passionen kommer emellan. det går inte. jag har slutat försöka.

alla kan bli arga. det är helt ok att vara arg. det är helt ok att skratta högt åt saker som bara jag tycker är roliga. och det är ok att säga ifrån.

jag är inte cool.

men jag har en personlighet.

gah. ah. ah. ah

galen.

jag blir galen.

ont som fan i ryggen och.

och.

inget.

väven bråkar.

fingrarna är tröga.

och internetbanken funkar inte.

gah. ah. ah. ah

galen.

jag blir galen.

idag har jag gjort smycken. de flesta blev fina. några föll isär i mina händer. det var tråkigt. men de fina blev helt glansiga och ser ut som någon professionell gjort. och så var det bara jag. jag som aldrig silversmidat förut. jag är nöjd och stolt. eller kanske mest stolt och sen nöjd. det var två riktiga jeppar som hade smedjan, de pratade märkilg göingska som nästan ingen av oss förstod. och de verkade lite bittra emellanåt. två orginal, det går sannerligen inte att kalla dem något annat. fast vi hade trevligt och fnissade åt dem tillsammans.

och jag är glad för min vän. den här gången gick det hennes väg och jag hoppas att allt blir bra på söndag.
jag har glömt min lill-prinsessas födelsedag. det är inte bra. inte alls. jag får försöka hitta en bra pedagogisk present i kristianstad i helgen. det ska bli roligt att ringa till henne. det var längesen vi pratades sist. och hon har alltid så mycket att prata om. det var hon som för tre år sen inte kunde komma och hälsa på mig för att det inte gick några bussar till lund. hon var fyra då. nu ska hon snart börja skolan. det var konstigt att det inte gick att hälsa på dem alls i julas. att det bara går att prata med henne och saada i telefon. konstigt och sorgligt. jag saknar dem. men är glad för att de gör mitt liv ljusare.

jag har promenerat i ett vackert vinterlandskap. skumt det är ju trots allt mars. men det var vackert. och solen lyste så fint så fint.

och snart tar den här veckan slut. kanske med en smäll?