addis

badkar och mozzarellasallad. det ska jag njuta av. jag har jobbar stenhårt på min väska under kvällen och jag tycker nog att resultatet blev rätt så bra ändå. inte riktigt som jag tänkt mig, men det är ju mitt livs themesong anyway.

och igår blev jag påmind om att jag inte är ensam i världen. och det var skönt, samtidigt som jag just nu inte har lust att umgås med människorna runt omkring mig så behöver jag ändå påminnas. för när jag lägger mig i den ekande tomma sängen kan det ibland kännas fruktansvärt.  ibland som ikväll kan det kännas fruktansvärt att ingen har lagat mat till mig när jag kommer hem. att ingen överraskar med blommor och vin. eller biobesök.

fast jag har en egensinnig katt. och jag försökte bränna upp det sista av allt. men det kändes löjligt. så jag släckte elden och slägde skiten istället. för några månader sen hade det säkert varit en katharsis som heter duga, men inte längre. men jag är inte ledsen längre. jag ser framtiden an. och jag ser att jag kommer att göra mig själv lycklig.