addis

och jag vet inte vad jag ska skriva om. allt är så upp och ner.

jag är glad. jag är ledsen.

 jag är glad. jag är less. 

jag vill vara ensam.
jag vill vara med hela världen.

jag vill hångla med en man.
jag vill aldrig se en man igen.

jag vill kasta mig på barrikaderna och kämpa mot borgarsvinen som tagit över.
jag vill bryta ihop totalt och stänga in mig och gråta tills jag somnar för att borgarsvinen tagit över.

(och det är väl i vanlig ordning något med hormonerna. men vad spelar det för roll. känslorna är ju där ändå)

fast igår sket jag i vilket och berusade mig på öl och en och annan spritsort och dansade dansade dansade. det var  fantastiskt och underbart. inte särskilt mycket folk. bra musik. sanna som dansade helt grymt bra. så bra att jag blev helt peppad själv. och bara körde. och han daddy boastin pillade mig i afrot. och dagen innan frågade en kolsvart man om jag vinglade eller om det bara var mina byxor som fladdrade. herregud. det kanske inte alltid är bra att röka braj, borde jag svarat. väluppfostrade arbetarflickan från norrland svarade istället. jag har tränat, det är nog mina stora byxor som det blåser  genom. och daddy boastin skräms. han är medelålders och har barn. och jag såg blickorna och händerna på de unga flickorna. och jag orkade inte bry mig om vilket. för jag dansade. trots att jag alltid har prestationsångest för att jag inte dansar så bra.

en sak kan jag bestämma mig för att känna.
ingen mer prestationsångest. den kan dra åt helvete.