addis

det är bara så typiskt. jag höll tillbaka. tänkte inte att det var så allvarligt. att det mest var roligt och att han var söt. men i torsdag låg han på min arm, tittade på mig i timmar. jag frågade vad han tänkte om oss och han sa: vi kan väl fortsätta träffas och se vart det leder. precis så kände jag med och sa: ja, jag pallar inte att det är värsta stora grejen redan nu. han sa: nej, men det är det ju inte. men det kan väl bli?

han ringde i lördags och sa att han ville ses ute. vi skulle ut på varsit galej. av olika anledningar blev det inte av. och på söndagen ville han inte mer.

och jag blir trött. irriterad. arg. besviken. han pushade hela tiden för att vi skulle ses igen. han ringde. han tittade på mig i smyg. fan.

ledsen blir jag inte. det har gått för kort tid. jag har inte hunnit utveckla några enorma känslor. men jag förstår inte. och jag blir sur när han gör sånt drama av allt. det blev ju en stor grej då. piss.

en knytnäve rätt in i manligheten. det är fan i mig vad jag tänker vara i fortsättningen.

jag skiter i allt och tänker att det inte är en slump att tvåsamhet och töntigt börjar på samma bokstav.

och fyra år av katastrofstyre. jag planerar att ta mig upp ur soffan och ut på barrikaderna. enough is enough.