addis

efter en heldag med finaste. och så mycket trötthet snurrande i huvudet. och jag känner mig fortfarande osäker på en massa saker. men på väg hem. bekräftad och för stunden utan funderingar. förutom på finaste kameran som kluddar.

på väg hem. i kvarteren som aldrig gör något väsen. saktar bilen in. den på andra sidan. en fil i mellan oss. en markering i vägen. en trottoarkant och lite gräs. och ett förakt. torsken sticker ut ansiktet. han undrar om inte jag ska åka med. han har kort hår. glasögon. röd näsa. en blå bil som glänser. hans hud är skär och talet skånskt.

jag ska väl inte ha någon jävla skjuts jag är ju på väg åt andra hållet.

jag har håret på ända. byxor som fladdrar hela vägen till marken. och en krage som räcker långt upp i nacken. jag är utklädd till mitt allra bästa mensmonster.

bilen försvinner. och jag önskar att jag hade sagt något annat.

jag orkar inte med det här. det här kvinnoföraktet. och jag ringar hon som förstår. och jag vet inte vad jag ska säga. men det spelar ingen roll. och jag känner mig inte så smutsig. men lite. och jag orkar inte med det här föraktet av kvinnor. att torsken bara tog sig rätten att anta. att skrika tvärsöver vägen. att anta att kvinnor på gator är prostituerade. och visst hette gatan något särskilt. men jag har promenerat tillräckligt för att veta att det inte är många prostituerade ute medan solen ännu skiner.

och jag ringde honom med. och jag vet varför jag tvekade. för jag ville inte lyssna på hans upprördhet. jag ville höra hans röst. och det hela handlade om mig. jag ringde. han är en bra man. en god man. och det kändes bra att bli påmind om. sen ringde han igen efter en timme bara för att höra hur jag mådde. hurra för honom.

men de här andra. det är ni som får mig att hata män generellt. och enbart ibland göra undantag.