addis

med solen i ögonen har jag satt igång johannas dator lite för tidigt på morgonen. utan att fråga om lov dessutom. katten ligger på stolen och trängs med min rumpa om utrymmet. och jag inser sakta men säkert att detta är mina sista timmar i stan på 22 dagar och jag borde börja bestämma mig för vilka kläder som ska följa med. katten ska inte tränga sig ner i min säng och jag ska vara borta från mina finaste. (förvisso till förmån för andra finaste men faktum kvarstår) jag har lämna-malmö-ångesten. jag vill aldrig lämna stan. den är min. här bor jag. varför ska jag dra till jävla stressstockholm i något slags påhittat försök att knyta några kontaktjävlar. jag vette fan. det blir roligt. jag är peppad så till den milda grad att det känns som att bubblan kommer att spricka.

och två dagar innan träffade gitarrmannen. god damn it. det är bra. han är bra. två dagar har jag varit tvåsam och nu är det sthlm. typiskt. men jag har bestämt mig för att vara glad för tvådagars tvåsamhet och sen får vi se. är man krass så känner vi inte ens varandra. trots att jag har bombarderat med frågor. och han är så söt när han ler. så söt så det inte är klokt. och han är inte allergisk. och han har ett namn med fler vokaler än en.

dags att föminska mitt liv till en resväska nu.

over and out

och jag har mannekängat. det var helt sjukt så snygg jag var i smink. jag hade pärlor och fjädrar i ansiktet. silver, 60-tal och overall på kroppen. och jag njöt. jag såg mig i tidningen och kunde bara tänka. fy fan. jag är snygg.

idag har varit en sån dag. en sån där vansinnigt bra som man ibland bara drömmer om att ha. jag sydde så bra. jag skrattade så gott. drog porrskämt och levde rövare i skolan. jag åkte på utflykt och fick det där telefonsamtalet som jag så innerligt längtade efter.

solen har skinit.

och på lördag åker jag till den fantastiska praktikplatsen.

hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra

men ursäkta då.

ursäkta för att jag har smal midja och passar i provdockeanpassade kläder.

ursäkta för att jag är trevlig och socialt kompetent.

ursäkta för att jag kan styra upp saker som verkar braka åt skogen.

ursäkta för att jag kan ta initiativ och tänka självständigt.

ursäkta för att jag säger ifrån när jag tycker saker är alldeles åt helvete.

ursäkta min trevliga personlighet.

ursäkta för att jag orkar gå och träna så pass att jag fått ett par rutor på magen.

ursäkta för att jag faktiskt kan laga mat.

ursäkta för att jag inte bryr mig om småsaker som inte spelar någon som helst roll egentligen.

ursäkta för att jag bryr mig om viktiga saker.

ursäkta för mig.

jag blir bara så irriterad. varför kan kvinnor aldrig få känna att de duger. och det hände något som triggade mig. och jag vet att jag borde vara så glad just nu. och jag är så glad just nu. egentligen. men jag blir bara så förbannad på att kvinnor alltid ska måste känna att deras jävla kroppar inte duger. just nu känner jag så. trots att jag är smal, smärt och smidig. så känns det inte tillräckligt bra. det känns som att jag borde be om ursäkt. det känns som att jag borde säga ursäkta. ursäkta mig för min goda geners skull. ursäkta för att jag inte ens kan kalla mig mullig. förlåt. ursäkta världen. jag kommer aldrig att vara trovärdig i bantningsdiskussioner. och jag förstår inte hur det känns att stå framför spegeln och räkna bilringar. jag ser inte ut så. men det känns som att jag borde be om ursäkt för det. och jag vet att jag inte måste. jag vet att jag bara ska vara tyst, glad och tacksam. men just nu känns det som att jag borde be den där jävla bruden om ursäkt för att mina jävla mått inte passade henne. ursäkta bruden. ursäkta för min smala jävla midja. ursäkta. förlåt.

de svängde sina rumpor precis hela natten. de var på två olika ställen och stannade hela tiden tills lysrören tändes. och det var underbart. mellan kl 23 och 0630 drack jag bara en endaste liten öl. jag hade inte tid med mer. jag och min privata dansgudinna var väldigt upptagna med att sätta sprätt på dansgolven. fan. vad. vi. var. grymma. och jag träffade massa bekanta. men jag hade inte tid att prata med dem. för vi var upptagna med att skaka rumpor. och en stund var det konsert. och då var det en massa taskig attityd och negativ energi som spreds i rummet. glädjen över musiken gjorde sitt bästa för att blåsa bort den. det gick sådär. armbågar i revben mötte revben. händer som drog i lockar. och en sa något så fruktansvärt fult att kvällen förstördes. och vännen tog ingen skit. och hon ska ha så mycket cred för det. men framför oss. när vi stod ensamma bara vi tre. orkade hon inte längre. och jag blir så ledsen. hur kan tjejer vara så genomelaka mot varandra. va? skärp er för fan. ta er samman. och min kompis är den bästa. men det kändes inte som att jag kunde trösta trovärdigt när jag stod där med mina blottade revben. men jag och dansgudinnan vägrade låta oss nedslås. vi drog vidare. vi tappade bort smurfan och den italienska kocken. och en av donnorna hade ramlat av redan tidigare.

men det var så underbart. så fantastiskt jävla roligt. och konserten var bra. och på svartklubben var jag så trött så trött att jag inte riktigt kunde köra mina bästa moves. men det gjorde inget. och det var precis det som var det härliga.

snart är det dags igen. undrar hur detta ska sluta. och idag fick jag ett sms. och sen fick jag titta lite på den där snubben som ida försöker säljer till mig.

kollektivet är bra. vi internetade i par idag. det var skitroligt. borde bestämt göra det oftare.

kram hej.

ner som en pannkaka och upp som en sol. nu tänker jag fan vara glad igen. för i natt ska vi dansa. och jag har köpt kravmärkt äl. och i natt ska vi dansa. och jag har inte lust att ta fram något särskilt ur garderoben. för jag vill bara dansa. jag skiter i hur jag ser ut. för jag vill bara dansa. och det känns nästan som att det kvittar om vi inte kommer in för att kön är för lång. för jag vill bara dansa till vilken musik som helst. och kanske är det massa kids där. men det gör inget för vi är ett helt gäng som struntar i vilket. och solen skiner som inihelvete. och igår hade jag fått ett mail när jag kom hem av någon som ångrade sig. och jag var på tempo och glänste trots att jag kände mig fel och ful blandden progressiva kultureliten på tempo. där hade alla killarna moppemusch. även de snygga. och jag tänkte att jag ville fråga varför de envisades med att ha könshår i ansiktet. jag och johanna vinglade hem. fast vi vinglade snyggt och det var inte ölen som vinglade. det var mest glädjeruset. och vi var lite lättade. japp. det var vi. för vi klarade av det dära finfint. sen pratskrek vi i köket och på toaletten och åt mackor.

johanna drömde om trasmattegräl. och jag önskedrömde att min katt åt up sin filmjölk så hon slutade kräkas.

det där med energi, glädje och engagemang verkar inte vara något som hon pysslar med den här veckan. hon hittar liksom inte riktigt glöden. passionen. det där som brukade vara glädjen. och hon tänker att det kanske är för att hennes kropp envisas med att blöda. det är säkert järn som behöver tillföras på artificiellt vis. men hon blir störd för hon tänker att även om hon börjar tillföra det nu kommer det att dröja ett tag innan det hjälper. det kan vara så att hon bara vill ha lite uppmärksamhet. kanske ta sig en älskare. på det där sättet som de säger i sex and the city. i'm taking a llllover. och det är fint med stockholmsplanerna. hon behöver de verkligen. men det är det där med energi, glädje och engagemang. hon orkar liksom inte med det. hon skjuter upp mailen. och hon skjuter upp livet. och hon vill just nu väldigt gärna vakna på någons arm.

och hon grät framför johanna igår. och det var inte meningen för när hon gråter verkar hon må så mycket sämre än hon gör.

de fick mig att känna mig helt värdelös. de slog mig. knytnävar. handflator. och fula ord. och alla testade gränser. kollegor bestämde sig för att tycka att jag var korkad som inte hade utbildat mig. kollegor valde att tycka att jag var dum i huvudet.

och efter 100 timmars helgarbete känns det så. värdelöst. som att allt suger. som att jag är värdelös. och jag vet mycket väl att det inte är så. och jag orkar inte prata om det. för jag vet jag kan allt. jag är bra på mitt jobb. jag har gjort en massa människor glada bara genom att sköta mitt jobb. de hälsar till mig. de ler åt mig. de tycker att jag är det finaste. de glömmer mig inte. och min gamla chef ber mig alltid komma tillbaka.


jag är bara så trött på skiten.

(och jag fokuserar på den där jävla glädjen. tänker intensivt på den. på att jag snart ska resa iväg. och att jag ska ha en affär på resan med någon som är snygg. på att jag åt hemlagad mat två dagar i rad utan att lyfta ett finger. på ett förtroende under helgen som jag inte riktigt räknat med. men som jag verkligen glädjer mig åt. på det där som j gör som stärker henne. det är vår nu. snart är det sommar)

och jag har kommit på mig själv med att låta väldigt mycket som en övervintrad hippie. jag pratar sönder folk med systerskap. jag skiter egentligen i artificiella påhittade högtider. det där med kvinnodag kan ibland kännas minst lika påfrestande som alla hjärtans-dag eller påsk eller whatever. för vad ska man med en dag till om man skiter i det resten av året. men jag kan inte låta bli. jag ställer mig solidariskt på barrikaderna den 8 mars. jag tänker på medsystrar och skäller på strukturer. fast jag gör det resten av året med och det är då jag kan känna mig som den där hippien. fast jag tänker att det inte gör något. att det nog ändå är okej. för någon måste ju prata om det också. och det var det där med systerskap. för ärligt talat så skiter jag i vad ni kallar er. ni måste inte vara feminister. ni måste inte vara lesbiska och för guds skull raka er var ni vill om ni tycker att det är viktigt. jag skiter i det (fast när kvinnor har tagit bort vartendaste hårstrå på hela kroppen förutom det långa svallande på huvudet och ser ut som småflickor kan jag känna mig lite irriterad). det centrala är systerskap. inte att vi är falska och bara tjatar om att vi tycker om varandra och att vi är duktiga och att vi är snygga. utan systerskap i den bemärkelsen att vi tar hand om varandra. att vi stöttar varandra och bryr oss om varandra. och framför allt. att vi är solidariska och lojala.

tänk på det.

helgen har gått i finkulturens tecken. poesikväll. bibliotekskväll. och dokumentär. dokumentär om den kristna högern. och plötsligt är jag uppfylld av en rad känslor. för det är om det sistnämnda det här inlägget ska handla om. även om jag skulle vilja skriva om det underbara med poesi på scen (om man bortser från svåra män i svart). om hur jag träffades av en längtan av att vara en av dem. jag skulle vilja skriva om hur jag tror att den där konstformen skulle passa mig. men det ska jag inte. jag ska skriva om att vara kristen.

i mitt liv är den kristna högern en minoritet som det är lätt att göra sig lustig över. de heter saker som åke green och george bush. de gör lustiga saker som att bjuda in sveriges samlade media och sen säga att homosexualitet är ungefär som cancer. eller saker som att rasera länder och ljuga om miljöproblem. de tycker att abort är satans påfund och att vi kan konsumera hur mycket som helst för nu, nu kommer jesus snart till jorden. och då ska vi minsann få stå till svars för våra synder. och då bör vi ha bombat en massa abortkliniker, isolerat våra barn med hemundervisning, slagit ner en och annan bög och skjutit muslimer som om de vore ickemänniskor. det är när vi gjort sånt. och skrikit i det som kallas kyrkan. och talat i tungor. och talat om för människor i bowlinghallar att de är värdelösa då och endast då kommer jesus att släppa in oss i himlen. det har varit så lätt att skrattar åt er. så lätt att skoja om. men helt plötsligt går det inte längre.

i mitt liv har det egentligen aldrig funnits någon uppdelning mellan att vara kristen och att inte vara det. för mig är det något självklart. det är en del av mig som jag bär med mig överallt. jag minns det tillfälle när jag erkände för mig själv att jag tror på gud skapare allsmäktig. och det händer att jag påminner mig själv om att jag valt att leva med henne för alltid. och jag har massor av åsikter. jag är rödstrumpa och feminist. socialist kanske till och med kommunist eller anarkist (allt detta klassificerande). jag tror på direktdemokrati och medborgarlön. jag tror på fri abort. jag tror att gud skapade alla former av kärlek vilket innefattar såväl homosar som biisar som tråkheteron. jag tycker att det är helt okej att byta kön. jag tror att det är viktigt med sex före äktenskapet. jag tycker också att det är helt okej att vara full. och det chockar mig inte att vissa flyr världen med lite braj. jag hamnar gång på gång i situationer där jag måste förklara mig. vissa tycker att jag är dum i huvudet och lättlurad och naiv och whatever som går i kyrkan och ber och allt som hör där till. andra tycker att jag är dum i huvudet som har sex,  dricker mig berusad och har homovänner. men det går liksom inte att vara alla till lags. jag kan bara göra det som är rätt för mig. i min värld är gud en tjock, svart lesbisk kvinna. sa jonas gardell. i min värld är gud absolut det. bland annat. och jag vägrar låta mig begränsas. jag kan gott vara både det ena och det andra. såväl som det tredje och fjärde.

palestina. pakistan. irak. iran.
jihad.
muslimska barn tränas tidigt. de förbereds för livet som vuxna. vilket innefattar såväl fasta som fem dagliga bönetillfällen. de tränas för ett liv i kamp. eller. hur var det nu igen. kunde man generalisera. finns det barn som inte tvingas till det. finns det muslimska barn som inte tränas till terrorister. och våra grannar springer runt hela dagarna och skriker. de är muslimer. kanske leker de jihad. becky fischer sa i filmen jesus camp att muslimer börjar indoktrinera sina barn tidigt. alltså måste vi också göra det. och det får mig att må illa. och det får mig att skämmas. trots att jag inte borde behöva det. för jag har valt att vara kristen. jag har valt det för det fick alla mina tankar alla mina åsikter allt det där som är jag att gå ihop. och jag är ledsen för becky fischer tror på allt hon säger. men hon skadar barn. hon får dem att gråta. och barn ska inte gråta över jesus. de ska klappa händer och sjunga i barnkör. på sin höjd.

jesuslägerfilmen var fruktansvärd. de där pingstlägrena jag besökte som liten framstår nu plötsligt som allvarsamma och stillsamma. i filmen sa en nioårig flicka att gud inte kom till kyrkorna där man satt stilla och inte pratade. gud kom bara om man hoppade och skrek hallelujah. och jag tänker på den där gången på landet när prästen sa varhelst två kristna människor möts där är gud. nioåringen och hennes kamrater fick lära sig att abort var fel. att miljöproblemen inte är så farliga och att usa borde resa sig ur liberalismens bojor. och barnen började predika tidigt. och pratade som små vuxna om deras inre resa. om deras tvivel. och om hur de blivit frälsta som femåringar. och jag tänker. en femåring kan inte välja. jag vägrar. det går inte.

vem är jag att ifrågasätta guds kallelser. kanske kallar hon en femåring. men jag tror att femåringar inte behöver frälsas. de är barn. guds rike tillhör dem.

ok. this is the deal. alla är inte som jag och det är vi någonstans tacksamma och glada för. för annars skulle alla springa runt och skratta och skrika och skälla och gorma och sätta gränser och springa och all möjlig skit som gör mig till mig. fine. jag fattar det. jag fattade dealen med det för längesen. och accepterade att vissa vill bo i byar och bli gravida när de är 19 eller att vissa tyckte att det var så roligt med matte att de valde att lägga alla sina studielån på det eller att vissa tyckte att det bästa som fanns var att lägga in en stor klump gift under överläppen eller att andra tyckte att det var så meningsfullt att sparka en boll över en plan och springa att de planerade hela livet efter det. jag har accepterat och funnit mig i det. det är liksom ok.

och jag lider också i det tysta ibland. och jag är gråter ibland. och jag tycker att jag är värdelös. och jag tycker att jag är ful. och jag tycker att jag är fel. jag gör allt det ibland. det är sant. ibland är det så. men det spelar liksom ingen roll. jag måste sköta mina uppgifter ändå. jag måste göra det jag tar på mig att göra. att gå till fröken och tjuta löser ingenting. hon kommer inte att förändra mitt liv. och hon kommer inte att göra något åt mig. det är bara jag själv som kan styra det. och jag lärde mig det för längesen. och jag har all respekt över att alla inte har lärt sig det ännu. för ni har inte levt mitt liv. det har bara jag gjort. men lite jävla självinsikt skulle inte skada. vet man att man är dålig på sociala relationer ska man kanske inte syssla med det om man inte har ett intresse att utvecklas. och just nu lackar jag som in i helvete på människor som inte kan. jag har också svårt att få tummen ur ibland. men när andra är beronde av att jag får tummen ur åker den ur illa kvickt. då fixar jag och donar en massa. och hur kan ni sova gott på nätterna? ni som stör? ni som har fastnat med tummen i röven och ändan i vagnen. för det är får konsekvenser av att ni sitter där i och myser.
jag vill bitchslappa er hela bunten.

och idag låtsades ni fatta att tiden går. det kan väl onekligen vara en nyhet. det har den gjort hela tiden.