addis

ingen mer stress på ett tag. jag tänker ta det så jävla lugnt fram tills jag börjar skolan. och då. då ska jag sköta mig. det ska inte bli som för hundra år sen. jag ska vara stabil. den här gången vet jag bättre.

efterträdare har utsetts och jag behövs inte mer. skönt. för jag hörde inte riktigt hemma.

jag är peppad på framtiden. så god damn peppad. jag är färdig med 2008. 2009 blir intressant. extremt intressant.

(för övrigt är mina vitsord från det här året grymma. jag har lärt mig sjukt mycket på det här jobbet. om mig själv. om andra. om att leda. om att samarbeta, och om mitt roligaste; att organisera och effektivisera)

jag är stressad. på ett helt meningslöst sätt. för inget påminner om då. samtidigt som precis allt gör det. för det är hjärtat. det är hjärtat som skenar och hetsar och ber om ursäkt. det är det dåliga samvetet och det är prestationsångesten. och det där med att släppa. och att inte bekymra sig för framtiden som man inte kan styra fast man kan styra. och jag kan inte kontrollera stressen. precis inget alls kan jag kontrollera den. och det är det som är katastrofen. och jag ska lämna. jag lovar jag ska. men jag gjorde det ju förut. och nu är ångesten stressen misären tilllbaka. blev det verkligen så mycket bättre. för hjärtat det känns likadant.