addis

och när jag sen skulle varva ner lite efter gårdagens något uppjagade åsiktsinlägg fick jag se en flicka som under fem år haft 53 olika boenden (fosterhem, ungdomspsyk, vuxenpsyk, rättspsyk och fan och hans moster). och framavlade katter som såg ut som monster och dog av följdsjukdomar då de avlats på alldeles för hårt. och kattuppfödare som tyckte att deras katter var de bästa. trots uppenbara sjukdomar.

och csn vägrar ge mig mina merkostnadspengar så jag får betala påminnelseavgifter. och jag brukar faktiskt aldrig klaga på csn. för det är trots allt ett under att så många får sina pengar varje månad. men när jag ringer för att fråga var mina pengar är så säger de hoppsan, du har väntat länge. och när jag mailar för att få en ursäkt eller åtminstone en förklaring får jag följande svar:

Tack för ditt e-postmeddelande. Vi försöker besvara det så snabbt vi kan, oftast inom några dagar. Vissa ärenden kan ta längre tid. Om frågan är brådskande kan du ringa till CSN på 0771-276 000 eller söka information på  www.csn.se Med vänliga hälsningar CSN

och jag jobbar som timvikarie. det betyder att jag jobbar de tider då jag säger att jag kan. och om jag säger att jag inte kan så betyder det. hör och häpna chefen. JAG KAN INTE. det är inget som jag säger för att retas. jag är faktiskt upptagen med något annat då. till exempel mina heltidsstudier.

och jag blir bara så pissförbannad. och när jag skulle tvätta igår hade skåneidioterna valt att skotta trappan ner till tvättstugan till en rutschkana.

idag ska jag fan i mig köpa mig något fint. och gärna onödigt dyrt.

symaskinen slutade fungera. totalt jävla värdelöst. och jag började i tid idag. och jag kalkylerade tiden på ett bra sätt trots mitt nya tidsoptimistiska drag. och det gick hyfsat även om det hackade märkligt. och jag spände undertrådar och jag gick på brunch bland människor jag inte känner. och jag visade inte riktigt upp en social sida, för jag kom på att det var ovanligt att träffa människors människor så där på dagtid utan öl och hög volym så jag hann bli nervös på den tre minuter långa promenaden dit. fast det gick bra. jag var välkommen och allt smakade gott. och alla var trevliga. och barnet hade långt hår och var rädd för att lära sig gå och log hela tiden. och det är sant varför gå när man redan kan förflytta sig i ilfart. det är bara samhället som tjatar om att man måste gå. samhällskritik på bebisnivå.

och jag kom hem till symaskinen. och fållen vägrade gå jämt ut. och maskinens hackande blev bara värre. och nu är klockan halv tolv. och jag har skruvat och meckat och dammat så jävla mycket att jag vill dö. eller bara hångla lite. det går också bra. men nu verkar den gå. när johanna sjöng om vackra sofie och jag mest ville gråta påminde hon om att den kanske behövde spännas på insidan med. och jag som redan var halvvägs på väg in i maskinen och hade ägnat timmar åt att försöka spänna den jävla undertråden. eftersom övertråden såg okej ut. och nu har jag plockat isär det jävla eländet och dammat den invändigt och skruvat åt en jävla skruv. för när allt kom omkring var inte övertråden så jävla spänd den heller. och nu klockan halv jävla tolv ska jag sätta mig och försöka pussla ihop den där jävla kappjävlen som förtjänar att dö.

tack johanna. utan din kommentar hade jag antagligen fortfarande suttit och svurit minst en timme till.

lätt opererad i armen. inget stort ingrepp. tandläkarbedövning, två sprutor, en skalpell och en envis barnmorska. ja. den skulle ju ut. funktionen var slut. men fy tusan vad jag är ynklig nu. ett dumt beslut när man utsatt sin kropp för ett mindre ingrepp är att gå på stan. det är inte så fiffigt. definitivt inte att bära tunga saker när det är just armen som varit det som utsatts. och min smärttröskel är så jävla låg. och jag är alldeles alldeles för envis för en så låg tröskel.

men jag äger numera fina saker till mina rum.

en annan sak är störig. och jag har ändå lovat mig själv att inte irritera mig alltför mycket. att vara lugn och sansad och inte bita av i onödan för andra behöver ju inte lida av att jag inte har humöret med mig alltid. det är sjukt och vansinnigt störigt när andra människor inte:

* säger vad de menar, utan istället hänfaller till någon halvdan form av autism och kräver av mig att jag ska räkna ut det hela tiden. exempel. istället för att be mig skicka saltet säga finns det salt? eller istället för: kan du flytta dig lite försöka tränga emellan sin kropp i ett mellanrum på 5 cm. jag förstår att man kan vara blyg. jag har all respekt för tystlåtna. men någon måtta måste det ändå finnas.

* kan låta bli att stirra. sluta glo för i helvete. det är otrevligt. hälsa istället. och jag är fortfarande sjukt dålig på att läsa tankar vill du mig något säg det.

* kan inse att livet inte är en tävling. jag har ingen lust att tävla om något. jag är dålig på att tävla. och jag blir bara sämre med åren. sluta. lägg ner. jag blir bara lack.

okej. ikväll är sofie grinig som bara den. gör henne glad.

(tack för mackan j. det gjorde livet en aning lättare.)

hörru du.

så jävla dålig stil. gårdagen som var så dålig och slutade så bra. idagen som var så bra och slutade så dåligt. och det är ditt fel igen. vad är prylen. vad är ditt problem. inget som du säger eller gör nu kan göra saker som hände för längesen bra igen.

dra åt skogen.

jag är inte ledsen. jag klappade ihop och gick vidare. jag har hånglat med andra. jag är inte ledsen för att inte ha dig i mitt liv längre.

efter flera år tillsammans förtjänar jag mer än rykten. kan jag tycka. förtjänar jag mer än att du mumlar lite på festivalområdet om ett jobb i stockholm och en lägenhet i malmö.

till och med pojkjohan visade mig mer respekt. till och med pojkjohan som jag bara var ihop med ett slag kunde berätta. men inte du.

jag skäms för att ha varit ihop med dig. och jag skäms för mig själv som känner så.

och jag förstår att det är för att du är rädd. men vad är liksom prylen. ibland måste man skjuta rädslan åt sidan för vanligt jävla hyfs.

och jag förstår att det var precis det här du var rädd för. att jag skulle lacka ur i vanlig ordning. men jag hade blivit gladare av att du berättat självmant. direkt till mig. jag kanske till och med blivit glad och sagt något fint. för det är ju jättefint att du trots allt fortfarande tror benhårt på tvåsamhet. trots att jag var så dum och elak och störd. men det är inte jättefint att du säger att du vill vara min vän, men sen när jag sträcker ut handen spottar du bara på den.

besviken. besviken.

sviken.

så tänkte jag att idag ska jag inte blogga något. idag ska jag baka chokladbollar och lägga mig tidigt. jag pratade med floristvännen. jag hörde på rösten att hon fortfarande var ledsen. och det är inte konstigt. jag blir så jävla less. vad är liksom prylen med att vara man? betyder det att man per automatik måste bete sig som ett svin? sitter den här snubben nu som faktiskt gjort henne illa hemma och myser framför teven? känns det trevligt att chilla framför sportspegeln, klia sig på bringan, lägga upp en rap och svepa en folla när hon faktiskt är riktigt ledsen? när det faktiskt är riktigt jävla svinigt elakt att först låtsas vara intresserad på riktigt för att sen försvinna ut i tomma intet efter mission accomplished? jag lackar så sjukt mycket på sånt här att det inte är klokt.

det händer att folk säger till mig att jag är orättvis mot män. att jag inte ger de en chans. att det finns män som är snälla. att det finns män som aldrig skulle vara elaka. som aldrig skulle bete svinigt. hej kom och hjälp mig. jag har inte träffat en enda.

(om vi ska prata om sviniga kvinnor så är jag fortfarande så vansinnigt jävla lack på "feminist"bruden på lördagens fest att jag kan hålla en svada om det precis nästan lika länge. men bara nästan.)

som jag trodde. jag slutar inte gråta. helt stressad och helt trött på mig själv. och jag aldrig mer vara ensam. för det är inte alls roligt. jag vill bli kliad på ryggen och jag vill ha någon som hjälper mig att styra upp saker. jag styr upp så det bara rycker om det. men. i break under pressure. och jag är van att det finns någon hos mig när jag faller. och jag lovade mig själv att sluta. men ett löfte är ett löfte och en sanning någonting annat. jag klarar inte av det här. allt är precis som det brukar. jag sover inte ordentligt. jag äter inte ordentligt. jag målar upp skräckscenario efter skräckscenario. jag tror att världen är emot mig.

fast jag vet att det inte alls är så. att allt bara spelas upp inuti mitt huvud. jag vet att det ordnar sig. men mitt pass är borta och min elräkning. och jag drömmer om en man med ordning och reda. som pekar med hela handen och låter mig vara jämställd. och jag drömmer om att bryta ihop. just nu drömmer jag allra mest om det. total fucking breakdown. kanske skulle någonannan fixa allt åt mig då.

och du. du skickade blommor. blommorna som jag väntade på i de dära två och ett halvt åren. nu kom de. sju månader senare. som om jag inte har nog att förhålla mig till.

vi pratade igår. vi pratade om männen i våra liv. de dära som säger en sak och menar en annan. och vi bestämde att det faktiskt inte ska vara så att det är vi som serverar allt på ett silverfat hela tiden. det sägs att män är jägare, varför känns det som om det bara är vi som jagar? vi som hela tiden erbjuder och föreslår. vi som stryker medhårs för en gnutta uppmärksamhet. vi förtjänar faktiskt mer än så. vi förtjänar att ni anstränger er.  

jag tänker inte nöja mig längre. jag vet vad jag behöver i mitt liv. och det är inte tvåsamhet på någonannans villkor.

jag ska sluta ta vad som erbjuds och söka mig till det jag faktiskt egentligen behöver.

idag blev jag påmind om att jag är speciell. jag ska sluta förtränga det.

jag inleder påskafton med att känna mig arg, ledsen, sårad och utanför.

dagen kan med andra ord bara bli bättre.

det kom som en överraskning mitt i glädjen.

var det missunnsamhet? antagligen inte.

antagligen var det bara något du tyckte behövde luftas. kanske sa jag saker efter den där vodkadricken som gjorde dig ledsen. inte vet jag.

fast sofie. gör det någon skillnad?

på dåligt humör och fast i en snödriva.

jag blir arg så jag kan explodera på saker som jag egentligen innerst inne inte tycker spelar roll. eller borde spela roll. jag är en av dem med hetsigt temperament. en av dem som bara ser rött och blir galen. sjukligt passionerad. riktigt arg och riktigt glad. och bisarrt likgiltig.

det är inte fint att bli arg. galet arg. det är inte fint. det är inte bra. det är inte nyttigt. man borde vara cool. lite kylig. man borde inte känna så mycket. låta saker komma tätt intill. det borde man inte. man borde vara cool. men temperamentet, passionen kommer emellan. det går inte. jag har slutat försöka.

alla kan bli arga. det är helt ok att vara arg. det är helt ok att skratta högt åt saker som bara jag tycker är roliga. och det är ok att säga ifrån.

jag är inte cool.

men jag har en personlighet.

gah. ah. ah. ah

galen.

jag blir galen.

ont som fan i ryggen och.

och.

inget.

väven bråkar.

fingrarna är tröga.

och internetbanken funkar inte.

gah. ah. ah. ah

galen.

jag blir galen.

en dam på teve sa att kvinnor borde dejta tre män. en som de kunde tänka sig en framtid med. en bara till sex. och en tredje för att boosta självförtroendet. alltså en som talar om för en hur bra man är hela tiden. det skulle passa mig perfekt.

fast jag misstänker att jag ganska snart inte skulle lyckas hålla ordning på torpet och röra ihop det hela. och dessutom minns jag knappt när jag såg en man senast. och tre?

så många snubbar som säger att de vill ha självständiga tjejer. såna som vet vad de vill. såna som säger vad de tycker. såna som kan bjuda på sig själva. jag har till och med hört en låt en gång. looptroop. rappade om en bandit queen som de visst ville ha. tydligen finns det efterfrågan på såna. jag är värsta bandit queen. dessutom självständig. vet vad jag vill. säger vad jag tycker. bjuder på mig. och har inga särskilda komplex.

men you can't handle me. anyway.

så hörde du av dig. och jag borde ha förstått det. jag lovade att det var okej. det kändes som att det var okej. jag ser ju trots allt livet framåt, inte bakåt. om jag tittade bakåt hela tiden skulle mitt hjärta stanna. jag orkar inte se allt det svåra. för det kan ändå inte rädda mig.

men du skrev det där jag inte ville. det där som faktiskt fortfarande gör ont. du har det fortfarande jobbigt. fortfarande gör det ont i dig. det känns som att du försöker fly. kanske har du förstått nu.

det finns något som heter projicering. jag ska berätta om det en annan dag. men ingen annan kan göra dig lycklig. inte om du själv inte är lycklig i grunden.




jag har förlovat mig med mig själv. jag lovade mig å det högtidligaste att vara mig själv trogen i vått och torrt och aldrig svika. aldrig göra mig ledsen och alltid finnas vid min sida. för det är trots allt mig jag litar allra mest på. 

någon sa att jag hade fin röst. det gjorde mig så glad. för alla bara klagar på min höga stämma annars. och någon undrade hur det kunde vara ett problem att prata mycket. och det gjorde mig så glad. för jag pratar så mycket. och någon sa att jag var vacker. det gjorde mig så glad. för jag känner mig inte särskilt vacker just nu. 

och du, du är en mes. 

'cause you can't handle me 

ahahahahah. jag blir tokig. galen. skitarg. egentligen en småsak som inte spelar någon större roll. men bruden var så fruktansvärt otrevlig att jag lackade totalt. det är inte helt fantastiskt überroligt att ta hand om den jävla kartongen. därför turades vi om. jag tyckte inte att man behövde göra det om man inte bor i området. så därför var en i gruppen utesluten. och jag tog den den frösta gången. och amy den senaste. jag hade den tom i två veckor. och den fjärde personen hon bara tvärvägrade. hennes rum var litet. men herregud! lägg den i din jävla garderob. du bor ju för fan på skolan. jag sa att jag hade katt. och vad var svaret på det? du otrevliga ouppfostrade jävla kärring! den kan kissa i den! så sjukt otrevligt sagt. särskilt som läraren satt med, och just sagt att det var bra att ha den kvar.

jag skrev ett skitlångt inlägg förut. som bara försvann någonstans ut i cyberspace. så fruktansvärt irriterande. men det gick ju i samma tema som resten av mitt jävla liv. ursäkta självömkandet. jag vet att jag har det bra. jag rökte faktiskt vattenpipa och drack alkoholfri jordgubbschampagne för en stund sen. jag är bara less på all skit. på att folk ringer och gör slut. på att kapitalismen gör mig beroende av pengar och får mig att känna mig ofri. på att folk inte ringer för att prata ut. på att teliajävlasonera skickar ut räkningar på över 700 spänn till studenter. de borde fan kolla upp om man kan tänkas avvara så mycket en månad innan de skickar ut sånt elände. jag är less på att män beter sig som svin mot mina vänner. och jag är less på att internet inte funkar ordentligt.

prästen pratade om förlåtelse. hur ska jag kunna förlåta när du inte ens vill vara i mitt liv? och när du var i mitt liv behandlade du mig ändå som skit. jag skulle kunna förlåta dig. men du tänker inte ens lyfta telefonen för att ringa ditt eget barn. jag blir bara så jävla less på all jävla skit.

och dig? vad ska jag skriva om dig idag? ja. jag vet inte. det är så mycket jag skulle vilja säga. det är fortfarande så mycket osagt.

det går bra att ringa nu