shut the fuck up.

jag borde såklart ha slutat förvånas för längesen. men jag kan ändå inte låta bli. ändå inte. och jag ångrar ingenting. såklart inte. för jag förstod inte bättre. jag gjorde verkligen inte det. och det är nog mest det som inte kan sluta snurra i mitt huvud. hur jag kunde missa det som är så vansinnigt uppenbart för mig nu. för vissa saker håller man inne med. så är det bara. vissa saker säger man inte. gör man inte. jag är kanske mer uppmärksam, mer omtänksam än vad man i vissa fall borde. men det spelar liksom ingen roll. vissa gånger kan man faktiskt begära exakt lika mycket av det av andra. ja. jag skrev det. begära. kräva. vissa gånger har man gjort sig förtjänt av det. och ja. det tycker jag gott att jag har.

vissa saker tävlar man inte om. vissa människor tävlar man inte med. och vissa saker håller man käft om.

repekten är som bortblåsd. synd. men det gör inget.

hemlös uppmärksamhet.

jag har fått ännu en komplimang av en hemlös. och tappat räkningen på hur många det är. jag har något som tilltalar dem tydligen. jag borde kanske byta bana. lägga statsvetenskapen på hyllan och kreativiteten med för den delen och bli queen of the homeless. jag skulle kunna dra runt bland dem och alla skulle tycka att jag var fantastisk. eller så skulle jag använda mitt underbara jag till att rädda dem alla från ondo. eller eh. nej. det blir nog inget av det. jag ska försöka att inte dra några slutsatser av att oräkneliga hemlösa a-lagare, knarkare och vanliga psykfall tycker att jag är marvellous. för det betyder antagligen inget särskilt. det är nog bara vanliga komplimanger. men i samband med dessa komplimanger också bli tagen för prostituerad flera gånger i veckan är det inte utan att jag blir lite nervös. men det betyder nog inget heller. mer än att män är as.

jag funderar för övrigt på att suga ut det mesta allt av csn och bli en master. det känns passande.


om att bo i hyresrätt.

jag gillar verkligen konceptet att bo i ett enormt hyreshus från 1960 som byggdes för att bli av med bostadsbristen. helt ärligt. är det fint som bara den. okomplicerad planlösning och praktiska lösningar. perfa tycker jag. verkligen helt ärligt. men när jag ska läsa i min avancerade akademiska bok till min engelska tillvalskurs i statsvetenskap (engelska eller engelska var valet annars kanske jag provat ett annat språk. tyska verkar ballt. eller ännu ballare: svenska. det kan jag ju flytande. hade underlättat en smula) då blir jag galen av att lyssna på grannarnas teveapparat som just nu spelar ett program som heter singing bee. eller för att inte tala om att lyssna på en annan grannes extremt äckliga hosta (med slem. ja. det är helt sant) som har suttit i sen juni då jag flyttade in. eller hemtjänsten som ringer på dörren brevid. det där huset på landet har aldrig känts så nära som nu.

(förresten var en annan grej också sjukt tröttsam. det där om att bli påmind om det förflutna. så less. så less. jag ångrar inget. det är onödigt. för det förändrar inget. jag önskar bara att jag varit lite starkare då, förut) 

konsumtion är det nyaste nytt.

elektronik är det nya svarta tänker jag. och bränner tusentals kronor (surt förvärvade genom att lura på folk saker de bara tror att de behöver) på elektronik och uppdateringar. trådlöst är det nya. tänker jag bestämt. och gör mig ännu mera tillgänglig. sammtidigt som den där längtan efter egna rabatter växer sig lite starkare. det där med att bo på landet och konsumera lite mindre snurrar ännu ett varv i hjärnan.

för det är faktiskt lite så. att jag skäms. ja. för all konsumtionen jag ensam står till svars för.

och för att jag ofta diskar i rinnande vatten. jag gillar det bäst.

jag tittar på teve. där berättar de att isen smälter ohejdbart. så pass att kebnekaise snart inte kommer att vara lika högt för där är det is is is på toppen vilket gör det högst i sverige. fast det är inte utan att jag undrar vilket ljushuvud som räknar höjden utifrån mängden is på toppen.

nej. nu ska jag äta köttbullar från olyckliga kossor.

lovar runt men håller tunt?

.....tror att hon snart är tillbaka....

glöm det. det är inte värt det.

ett nytt mail rörde upp gamla känslor. det där med att känna sig värdelös och inkompetent tog plats i bröstet. det har tagit så stor del av mitt liv under lite för lång tid och ett tag kan jag minnas att jag skyllde det på hormonimplantatet. men det var inte så. det var mer alla de subtila kommentarer som tillsammans skapade för mycket negativ elak energi och allt det där ramlade över mig i en bubbla av järnbrist. sova kändes som den bästa och enda lösningen.

med varm, glädje håller du om mig och säger att jag kan göra allt. att jag är bäst på allt och smartast. jag dricker mitt äckliga järntillskott och lyssnar på det som faktiskt är sant. förut är förut och nu är idag.

it's the final countdown

ingen mer stress på ett tag. jag tänker ta det så jävla lugnt fram tills jag börjar skolan. och då. då ska jag sköta mig. det ska inte bli som för hundra år sen. jag ska vara stabil. den här gången vet jag bättre.

efterträdare har utsetts och jag behövs inte mer. skönt. för jag hörde inte riktigt hemma.

jag är peppad på framtiden. så god damn peppad. jag är färdig med 2008. 2009 blir intressant. extremt intressant.

(för övrigt är mina vitsord från det här året grymma. jag har lärt mig sjukt mycket på det här jobbet. om mig själv. om andra. om att leda. om att samarbeta, och om mitt roligaste; att organisera och effektivisera)


20081101

jag är stressad. på ett helt meningslöst sätt. för inget påminner om då. samtidigt som precis allt gör det. för det är hjärtat. det är hjärtat som skenar och hetsar och ber om ursäkt. det är det dåliga samvetet och det är prestationsångesten. och det där med att släppa. och att inte bekymra sig för framtiden som man inte kan styra fast man kan styra. och jag kan inte kontrollera stressen. precis inget alls kan jag kontrollera den. och det är det som är katastrofen. och jag ska lämna. jag lovar jag ska. men jag gjorde det ju förut. och nu är ångesten stressen misären tilllbaka. blev det verkligen så mycket bättre. för hjärtat det känns likadant.

förestående förändring

jag är helt sjukt nöjd med mitt nya beslut. jag känner mig lättare om hjärtat. luften är renare och t o m solen skiner.

jobbet är inte roligt längre. jag lär mig inget. jag utvecklas inte. jag står stilla. kreativiteten finns kvar. men den måste pressas ut. och det är det tydligaste tecknet. jag längtar efter något annat. jag vill något helt annat. jag är inte satt på denna jord för att sälja massproducerade kläder som är skapade under usla förhållanden.

jag vill inte ägna mig åt konstskolor. jag skulle älska att vara konstnär. men att ägna tre år åt navelskåderi på någon tråkig konstskola är inget för mig alls. jag älskar kanske drömmen mer. för jag pallar inte att gå igenom massa inträdesprov och blaha blaha för att ens söka.

jag vill sitta på ett kontor och vända papper. jag vill vända på viktiga papper och gå på lunchrestaurang och få friskvårdsbidrag och jag vill vara hemma hela dagar och sticka. jag vill ha ett kombinerat liv.

mitt nya beslut.

back to school.

prostitution pågår.

jag har ett fint slott. ett stökigt slott i ett trevligt miljonprogramshus från en trevlig 60-talstid. jag har en stormarknad som jag ser från min balkong där alla möjliga vanliga människor handlar massor av mat massor av dagar varje månad. jag är stolt över mitt slott. och över mitt nya bostadsområde. det är fantastiskt.

men jag har ett problem. världen har ett problem. trettio meter från mitt hus simmar de runt. torskarna. de simmar vilt och galet utan att någonsin stanna. förutom för att sakta in framför mig. för att veva ner rutan och anta att min kropp inte är en kropp utan ett objekt. något som går att köpa.

jag inser att det är fel sorts torsk som är utrotningshotad.

för jag kan knappt lämna mitt hus utan att trampa rakt på deras lekplats.

jag ska flytta hemifrån.

snart kommer jag att bo någonannanstans. i en stadsdel byggd för vila, rekreation och vardag. där det finns utrymme för lekplatser och grönområde. där matvarujätten huserar i huset brevid och där migrationsverket och studenter slåss om övrigt utrymme. allt måste bara gå i lås först. kreditprövningar till höger och vänster. men sen. sen ska jag bo själv i en stad som jag tycker så mycket om att jag inte ser mig själv flytta på länge än. och jag som varit på väg sen hösten 2000. nu ska bopålen slås ner. och jag ska inte hafsa ihop min inredning. för jag ska bo som en prinsessa. och sova som ett kryss i sängen och gå runt i ingenting. och det ska vara guld och rosa och stram design och kitsch och blommor om varannat. och alla ni ska komma hem till mig och ligga i min soffa och sitta i mitt kök som är så sjukt fint att det inte är klokt! och jag ska bjuda på sju sorters kakor och det ska vara förmiddag och vi ska gå ut en stund på balkongen och titta på mina grannar. och katten kommer att få kattkompisar för det verkar bo några trevliga kattdamer i samma trapp.



Fashionshow bland tanter och troll.

addis goes design.

29348-1929348-1829348-1729348-16

för några veckor sen visade jag upp en sommarkollektion på Malmö symässa. den tog en hel del energi men var grymt rolig att göra. jag behöver sparkas i baken för att få tummen ur och sy. och jag hade nästan hunnit glömma bort att jag har öga för färg och form och vad som ligger i tiden. men nu är jag laddad och på gång. uppfylld av solsken och det positiva gensvaret.

(alla plaggen har tidigare varit lakan, gardiner eller dukar. utom byxorna de var bara ett jättestort tygstycke på myrorna)

tusen och en natt.

och jag frågade om det sista. och du svarade precis exakt det jag helst ville höra. så nu är det förhoppningsvis sluttänkt på det.

det var en trevlig fest igår. även om världar krockade när facebookvänner inte alls är vanliga vänner, och när dina dåliga saker mötte dina bra. men det var en sån kväll när vi tittade varandra långt in i ögonen och dansade bort hela kvällen.

och jag stressar mig genom vardagen. fast bara mentalt. för jag verkar återigen skjuta upp saker och bara göra saker i  huvudet. inte i verkligheten. men jag skyller på dundermisärförkylningen som bitit sig fast i den olämpligaste av stunder.

det här är helgen som allt händer. nu ska allt bli klart.

attraktionen som inte var min.

när det är mörkt ute och jag är förkyld. när jag är ensam och vattnet rinner från någonannans köksgolv genom mitt kökstaket ner på mittköksgolv. när jag syr ihop byxor så det inte finns plats för booty. tänker jag tankar jag lovat mig själv att sluta med. fantiserar ihop samtider som inte finns och framtider som inte kommer. förminskar mig själv till något jag inte är. eller ens tycker att jag är.

det är bara just det där som stör mig. och det känns som att jag inte riktigt kan vara en bra kompis längre. och förlåt men det känns bara som om jag blivit en av de där jag flyttade ifrån för att aldrig någonsin bli. det är ju tydligen vanligt att det är så här. det är bara det att det inte händer mig. jag äcklas. och nu är det lite som att jag inte kan slappna av. fast det inte spelar någon roll. och jag undrar allt. och jag vill inte veta. och jag vill fråga. fast mest ändå inte. det är bara det där med attraktionen som en gång var så total. som ändå gjorde att ni fortsatte in i det här andra. jag tänker bara på attraktionen numera. aldrig på det andra.

det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll.

men jag måste prova skriva bort det. för det gnager ändå rätt mycket. och vi pratade allt som fanns att prata. fast jag undrar ändå. just det sista ska jag nog fråga om. det kommer att rivas upp igen. fast för mig är det inte så mycket att riva upp för det har liksom inte gått ihop ordentligt. det var mest det orättvisa i att du aldrig sa något. att jag aldrig fick välja att ha ett förhållningssätt till det. för nu. nu är det bara att gilla läget. för det som var då var tydligen då och nu. nu ska det bara vara vi. och det är klart att det är så det måste vara. men jag kan ändå inte riktigt släppa det.

nu ska jag tvätta mina håriga armhålor.

today it is funny.

idag är det internationella kvinnodagen och igår inatt så tog vi natten tillbaka. jag stod på barrikaderna för första gången i år och det kändes fantastiskt att få göra det i en kvinnoseparatistisk demo mitt ute i trafiken mitt inne i stan. visst fanns det några störiga brudar med råttfärgade snuskdreads och medelklassuppror i hjärtat. men det gjorde inte så mycket. för stereon spelade robyn, the knife och destiny's child. och det finns så mycket annat som fortfarande är ännu störigare. som att natten fortfarande inte är allas. att det fortfarande är anpassning efter manliga spelregler som är grejen. och att folk inte förstår att man måste riva ner för att bygga upp.

nu ska jag tvätta mina håriga armhålor och fira min internationella kvinnodag med indisk mat, svensk kravmärkt öl och roliga människor.

Om

Min profilbild

Sofie