klappa mig på ryggen!

idag är jag olycklig.

inte över dig. för det spelar ändå ingen roll. det är ju ändå inget som kan förändras.

nej, idag är jag olycklig.

olycklig för att csn vägrar ge mig pengar. alltså kommer jag vara i norrland och helt fastbunden vid mitt hem. helt galet. jag har inte ens råd att köpa champagne till nyårsafton. jävla skit.

idag är jag olyklig.

inte över dig. jag har gråtit tillräckligt. och gråten gör mig inget gott.

nej, idag är jag olycklig för att min katt gick upp tidigt i morse. och skrek. skrek helt hjärtskärande. skrek så att det gjorde ont i hela kroppen. och hon vägrade sluta. så jag sov fem timmar. och inte ens åtta är tillräckligt för mig.

jag tror att jag behöver bli lite klappad på ryggen.

luciaeftermiddag

jag har tänkt på de där faddergalorna. det blev väl lite extra nu med den där faddergalan från ghana. och att du skrev om svarta. faddergalorna är banne mig bara till för att döva västvärldens dåliga samvete. för att vi ska kunna känna att ja, ja det är många som lider men jag, jag drar i varje fall mitt strå till stacken för jag har ett fadderbarn i afrika som skickar foton till mig. och jag, jag drar i varje fall mitt strå till stacken, för jag, jag kan göra en akademisk analys av de svartas förtryck. men ingen och jag upprepar mig för säkerhets skull INGEN som gör något vettigt. förutom bengt magnusson och agneta sjödin, som tar sina välsminkade ansikten till ghana och tittar bekymrat in i kameran och upplyser oss om att vi borde lyfta telefonluren och skänka av vårt välstånd. fast vi egentligen borde konsumera mera för att höja bnp och producera fler barn så vi blir fler svenskar för det är ju ett problem. att vi inte är tillräckligt många i världen.

och det var ju så fint att darin och robyn och håkan åkte hela vägen till ghana för att berätta för att sjunga för oss som är kvar här hemma. för de är säkert så fattiga i ghana att de inte har råd att bli artister. fast bland det finaste vi skulle kunna ge är en skuldavskrivning.

luciamorgon

det måste vara första gången på flera år som jag varit i kyrkan och tittat på luciatåg för att sen äta lussebulle och pepparkaka. märklig känsla. men ganska så underbart. barndom och vuxentid flyter samman, lite som mineralvattnet med smultronsmak som jag drack igår.

annars är det inte så mycket nytt under stjärnhimlen. det börjar dra ihop sig för hemfärd och det börjar dra ihop sig till den där öppna scen-kvällen jag lovade att hjälpa till och planera. jag har inte fixat något inför varken det ena eller det andra.

jag är fast i min längtan härifrån.

och så var denna veckan slut

fortfarande massor av komplimanger. från alla håll och kanter. ibland tror jag att folk ljuger mig rätt upp i ansiktet. fast det spelar ingen roll. jag är en sucker för dem och blir starkare av dem. jag behöver dem just nu och de bara kommer till mig.

den pretentiöse är kattallergiker. så klart. jag vill ta dit min katt och stoppa den under näsan på honom. in his face för den gången han gjorde henne ledsen.


i exil

ensam ensam ensam.

stark stark stark.

japp, japp så var det. jag har aldrig känt mig så svag och främmande som när jag varit tvåsam.

konklusion

tvåsamheten var exilen.

inte landet.



pappa! kom inte hem!

jaha. nu vill du ta vårt hus. vår fasta punkt i livet. sen vill du ta vår syster. vår allra bästa lillasyster. sen tycker du att det är en bra idé att fira jul med oss.

jag minns när jag började barnvakta. då var jag tolv. alltså var min bror sju och systeryster sådär en 1,5. men då, då var det helt ok att lämna oss. vi klarade oss bra. vi växte oss starka tillsammans med vår superhjälte till morsa. du fanns aldrig där för oss förutom när det var något du behövde gnälla på. vi var aldrig tillräckligt.

till oss sa du att vi var misslyckade. jag minns när jag kom hem och var stolt över ett prov som jag hade nästan alla rätt på. jag var väl sådär en 10-13 år gammal, jag minns inte. det hände nog flera gånger för jag var duktig. du sa inte att jag var duktig. du sa inte att jag var bra. det enda jag fick höra var att jag inte lyckats få alla rätt. bror fick inte en klapp på axeln och en dunk i ryggen när han tog studenten. nej, du hetsade honom med universitet tills han grät. han grät. min stora tuffe lillebror.

jag orkade inte längre oroa mig. jag orkar inte längre vänta på att du ska ringa och säga precis vad som helst. därför är du inte längre välkommen i mitt liv. jag har försökt för sista gången.

men ändå har du mage att fråga supermother om du är välkommen till jul.


lördagkväll på landet

så har man äntligen börjat städa. jag har stått med armarma dränkta i diskvattnet och ändå känt att det var roligt (missy elliott var med). helt tokigt och helt fantastiskt. känner dock fortfarande att hjärtat slår alldeles för fort och att jag blir helt tokigt frustrerad av småsaker. dessutom finns det inget sätt att få det ur sig. förutom att diska och skrubba.

för övrigt har det varit massor med människor som hört av sig och sagt fina, underbara saker till mig. vissa på uppmaning. andra för att de bara känt för det och vissa utan att ens veta om det. jag är er evigt tacksamma.

jag är fortfarande rädd för att bli helt frireligiös här ute bland bibelstuderande och gospelsjungande kids. fast jag känner mig allt mer trygg i min egen värld så jag ska nog i vanlig ordning sluta oroa mig så vansinnigt. och dessutom är det jag själv som väljer vad jag vill göra.

jehovas är aningens påflugna tillsammans med en telefonförsäljare tillsammans med en snubbe på lunar som försökte få till det tillsammans med en annan snubbe på helgon som erbjöd sex. ta det lite chill tack. och där kom hiphop-attityden fram som ska göra mig till graffiti-drottningen i skolans reklamfilm.

over and out.


hiphop, kreativitet och josse

reklamfilm om skolan. en snubbe i parallellklassen som jag aldrig pratat med gör den tillsammans med dramaläraren som jag aldrig pratat med. de tyckte att jag skulle måla graffiti. roligt att bli tillfrågad, men jag ställer mig själv frågan: hur hiphop kan man vara utan att veta om det själv?

(förvisso har jag beskrivit min klädstil här som hiphopisch, men det handlar mer om att jag lyssnar på den musiken än att jag klär mig i asstora brallor)

annars är jag inne i ett kreativt flow. jag vill aldrig gå hem från sysalen utan passa på att göra en massa medans jag har skaparglädjen hos mig.

jag pratade med josse igår. hon gjorde mig så glad. så glad. vi pratade om den där våren. den där våren när vi kom på att vi var bäst.
reklamfilm om skolan. en snubbe i parallellklassen som jag aldrig pratat med gör den tillsammans med dramaläraren som jag aldrig pratat med. de tyckte att jag skulle måla graffiti. roligt att bli tillfrågad, men jag ställer mig själv frågan: hur hiphop kan man vara utan att veta om det själv?

(förvisso har jag beskrivit min klädstil här som hiphopisch, men det handlar mer om att jag lyssnar på den musiken än att jag klär mig i asstora brallor)

annars är jag inne i ett kreativt flow. jag vill aldrig gå hem från sysalen utan passa på att göra en massa medans jag har skaparglädjen hos mig.

jag pratade med josse igår. hon gjorde mig så glad. så glad. vi pratade om den där våren. den där våren när vi kom på att vi var bäst.