addis

små barn har blivit vuxna. små barn kör riktiga bilar. träd har blivit ängar. ängar har blivit fotbollsplaner. små barn har försvunnit. mina vänner är inte kvar. kvar är pensionärer. kvar är det vackraste norrland.

i helgen var jag i lappland. jag drack öl och gick på efterfest. lekte med ett barn och snackade skit med johanna. ibland snackade vi viktigt. och ibland pratade jag med joel. träffade föräldrar och låtsasföräldrar. djur och smådjur. barnet blev inte blyg när jag kom. det kändes som en komplimang. och bruschan ville dansa. johanna berättade att det var bra för honom att göra ungdomssaker i sitt annars vuxna liv. villa, sambo och en liten parvel.

och vid kusten har folk också skaffat parvlar. och jag undrar funderar och tränar på att inte döma. och jag lyckas rätt bra. i de allra flesta fall. för bruschan såg glad ut. men den där flickan på mitt jobb. hon verkar mest söka en identitet. och det kändes sorgligt när hon pratade om medelålderssaker och hade medelålderssmycken.

jag är rädd för hösten. men jag längtar. längtar. det är en fin rädsla. jag känner mig trygg. jag är hel igen.

numera framlever jag mitt liv i robertsfors. jag delar min tid mellan pensionärer, präktigt vardagsliv och vänskap. jag ägnar mig även åt att inreda lägenheten i mitt huvud. jag ska ha en himmelsäng. så det så.

jag kommer inte att uppdatera så mycket här under sommaren. men jag lovar. jag tänker på er alla. jag kommer ihåg er.

jessie. vi är grannar från och med den första september. får jag bjuda på en kopp kaffe?