addis

okej. så här är det. jag tycker det är svårt med tvåsamhet. jag har problem med att vara utelämnad så där till en annan människa. jag har problem med att anpassa mig. att efter en känsloorgie på 2,5 år skakade om mig alldeles för mycket har satt spår som jag inte hade en aning om. som visar sig nu långt senare. jag kommer på mig själv med att be om ursäkt för saker som inte ens behöver bes om ursäkt för. för det var bara du som krävde det. och det var aldrig jag. det var du. jag är den första att erkänna mina brister. jag är dålig på en massa saker. till exempel älskar jag att kasta sten i glashus. jag älskar att se världen i svart eller vitt. och jag älskar även kulturtrash. jag har även andra laster. men mest av allt är jag en rätt schysst person. en som har lätt för att interagera med andra. fast inte med dig.

och jag är skakad över dagens insikt. att det var du som fick mig att tvivla den här gången med. inte du som person. inte att jag fortfarande vill ha dig. jag gick vidare överraskande fort. det var alla de där sakerna som hände under de dära åren. jag släpper inte efter på känslorna som jag gjorde tidigare. och jag är hela tiden på min vakt och funderar på när gitarrfredric ska förvandlas till dig. och jag har varit så trött på sistone. och det är misstänksamheten som krypit alldeles för tätt inpå som har varit alldeles för tung för att bära. och jag menar misstänksam över det här med tvåsamhet. kan det verkligen vara såhär? borde det inte komma något snart? borde han inte börja klaga på än det ena än det andra draget? men han gör det inte. och jag saknar honom nu. han är jättebra. och jättefin. och han funderar med. och undrar en massa. och ställer frågor. och han låter mig aldrig tvivla för jag kan läsa glädje i hans röst. och hans sätt att lägga handen i mitt ansikte får mig att förstå att jag är det finaste.

gitarrfredric är sur på morgnarna. jag med. vi går runt och gnölar en massa. jag tappar lite vatten på golvet. och han kommer genast med trasan. jag kallar den nya kameran för kukkameran och han försöker trycka på några knappar. och rätt vad det är spiller han kaffe över hela bordet. och jag hämtar trasan. och hans huvud rasar in i dörrkarmen och han svär så det osar i hela lägenheten. och jag blåser lite på det onda. och vi gapar och skriker och svär. men aldrig på varandra.

och jag längtar efter att han ska komma hem. jag hoppas att det ska bli lite gitarrspel. och vi kramas väldigt mycket. och han är lite dålig på att säga saker. men det gör inget. för han menar allt. det finns inga tvivel. det är vi just nu.

efter en heldag med finaste. och så mycket trötthet snurrande i huvudet. och jag känner mig fortfarande osäker på en massa saker. men på väg hem. bekräftad och för stunden utan funderingar. förutom på finaste kameran som kluddar.

på väg hem. i kvarteren som aldrig gör något väsen. saktar bilen in. den på andra sidan. en fil i mellan oss. en markering i vägen. en trottoarkant och lite gräs. och ett förakt. torsken sticker ut ansiktet. han undrar om inte jag ska åka med. han har kort hår. glasögon. röd näsa. en blå bil som glänser. hans hud är skär och talet skånskt.

jag ska väl inte ha någon jävla skjuts jag är ju på väg åt andra hållet.

jag har håret på ända. byxor som fladdrar hela vägen till marken. och en krage som räcker långt upp i nacken. jag är utklädd till mitt allra bästa mensmonster.

bilen försvinner. och jag önskar att jag hade sagt något annat.

jag orkar inte med det här. det här kvinnoföraktet. och jag ringar hon som förstår. och jag vet inte vad jag ska säga. men det spelar ingen roll. och jag känner mig inte så smutsig. men lite. och jag orkar inte med det här föraktet av kvinnor. att torsken bara tog sig rätten att anta. att skrika tvärsöver vägen. att anta att kvinnor på gator är prostituerade. och visst hette gatan något särskilt. men jag har promenerat tillräckligt för att veta att det inte är många prostituerade ute medan solen ännu skiner.

och jag ringde honom med. och jag vet varför jag tvekade. för jag ville inte lyssna på hans upprördhet. jag ville höra hans röst. och det hela handlade om mig. jag ringde. han är en bra man. en god man. och det kändes bra att bli påmind om. sen ringde han igen efter en timme bara för att höra hur jag mådde. hurra för honom.

men de här andra. det är ni som får mig att hata män generellt. och enbart ibland göra undantag.

det var det där med manshat. mansförakt. det går liksom inte att låta bli. inte när jag hör historier som är hårresande. hisnande. vidriga. och jag har gjort mitt bästa för att inte döma. jag försöker verkligen. men om och om igen berättas historierna. de rullas upp framför ögonen. jag letar inte ens efter dem. de letar upp mig. och jag kan inte låta bli att generalisera. för vissa saker är bara för mycket.

och visst är det synd om de dära schyssta snubbarna. de som så ofta lyser med sin frånvaro. det är ju tråkigt för dem att de måste stå till svars hela tiden. tråkigt att de antas vara svin och idioter. jag skulle tycka det var lite drygt.

men det är synd om mig med. att jag måste vara rädd när jag cyklar hem på kvällen. att jag måste oroa mig för om min polares nya kille inte verkar lite väl aggressiv. och hur är det med hon på jobbet. verkar hon inte lite väl nervös när man rör vid henne. och det är störigt att man inte ens får vara ifred när man stannar cykeln vid ett jävla rödljus iklädd kläder från attendo care. någon kåt jävla snubbe som måste veva ner rutan på sin bil för att snacka. javisst. jag snackar gärna i arbetskläder.gärna när jag har lite bråttom. för lyset kan slå om när som helst. javisst. jag hoppar gärna in i din taxibil. viker ihop cykeln under armen. för kvinnor kan. de gör vad som helst för att suga av gubbar i taxibilar vid rödljus.

det är synd att de snubbar som kallar sig feminister inte ens är särskilt mycket bättre. de borde hålla käften och försöka göra något istället.

och det såg roligt ut på scenen. för människor som tar sig själva på för stort allvar är så gott som alltid roliga. men hon var modig. hon gav sig upp och hon tog plats. och det var några som började garva. det var de där svartklädda. de där med tovigt hår som alltid tjatar om systerskap och kamp. och långt därinne hoppas jag verkligen att det var något annat än den ensamma flickan på scenen som roade dem. men jag är rätt säker på att det inte var så. de satt nämligen på min filt. och det var inte mina vänner. och tack gode gud för det.

för ibland är det verkligen inte okej att skratta. inte på något sätt. även om man tycker att det är lite skoj.

och jag minns inte längre hur man skriver. berättelserna är så många. textildesignåret är numera officiellt avslutat. och det blev bra. jag gjorde okej ifrån mig. även om jag missuppfattade en del vilket fick konsekvensen att jag kände mig en gnutta misslyckad. men bara en gnutta. för jag har rott iland en massa. och jag har varit helt stört sjuk. riktigt dålig. ett tag var jag fullt och fast övertygad om att jag och bihålorna skulle vara tvungna att besöka läkare. men jag tjurade in i det längsta. knaprade ibumetin och sprejade näsan full med läkemedel. och det löste sig. trots krämporna blev jag klar i tid.

och jag är ihop nu. med någon som har mustasch. och de säger att vi har äktenskapstycke. att vi liksom passar tillsammans. och vi gnäller och surar. men inte på varandra. och vi kramas. och allt är bara enkelt. och allt är fortfarande nytt. men såhär enkelt har det aldrig varit.

nu hör du av dig. och det är väl roligt. men jag blir även lite trött.

snart åker jag till norrland. där vankas det bröllop. och det där med present känns svårt. särskilt eftersom resan är så dyr. och jag vill ge henne allt. men inget känns fint nog.

och jag vill bara säga det här igen. så att ni som läser förstår vidden av det. jag är ihop nu. jag tycker väldigt mycket om gitarrfredrik. och det fantastiska är att han tycker om mig. att vi håller varandra i handen och skrattar oss genom vardagen.