addis

och jag frågade om det sista. och du svarade precis exakt det jag helst ville höra. så nu är det förhoppningsvis sluttänkt på det.

det var en trevlig fest igår. även om världar krockade när facebookvänner inte alls är vanliga vänner, och när dina dåliga saker mötte dina bra. men det var en sån kväll när vi tittade varandra långt in i ögonen och dansade bort hela kvällen.

och jag stressar mig genom vardagen. fast bara mentalt. för jag verkar återigen skjuta upp saker och bara göra saker i  huvudet. inte i verkligheten. men jag skyller på dundermisärförkylningen som bitit sig fast i den olämpligaste av stunder.

det här är helgen som allt händer. nu ska allt bli klart.

när det är mörkt ute och jag är förkyld. när jag är ensam och vattnet rinner från någonannans köksgolv genom mitt kökstaket ner på mittköksgolv. när jag syr ihop byxor så det inte finns plats för booty. tänker jag tankar jag lovat mig själv att sluta med. fantiserar ihop samtider som inte finns och framtider som inte kommer. förminskar mig själv till något jag inte är. eller ens tycker att jag är.

det är bara just det där som stör mig. och det känns som att jag inte riktigt kan vara en bra kompis längre. och förlåt men det känns bara som om jag blivit en av de där jag flyttade ifrån för att aldrig någonsin bli. det är ju tydligen vanligt att det är så här. det är bara det att det inte händer mig. jag äcklas. och nu är det lite som att jag inte kan slappna av. fast det inte spelar någon roll. och jag undrar allt. och jag vill inte veta. och jag vill fråga. fast mest ändå inte. det är bara det där med attraktionen som en gång var så total. som ändå gjorde att ni fortsatte in i det här andra. jag tänker bara på attraktionen numera. aldrig på det andra.

det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll.

men jag måste prova skriva bort det. för det gnager ändå rätt mycket. och vi pratade allt som fanns att prata. fast jag undrar ändå. just det sista ska jag nog fråga om. det kommer att rivas upp igen. fast för mig är det inte så mycket att riva upp för det har liksom inte gått ihop ordentligt. det var mest det orättvisa i att du aldrig sa något. att jag aldrig fick välja att ha ett förhållningssätt till det. för nu. nu är det bara att gilla läget. för det som var då var tydligen då och nu. nu ska det bara vara vi. och det är klart att det är så det måste vara. men jag kan ändå inte riktigt släppa det.

today it is funny.

idag är det internationella kvinnodagen och igår inatt så tog vi natten tillbaka. jag stod på barrikaderna för första gången i år och det kändes fantastiskt att få göra det i en kvinnoseparatistisk demo mitt ute i trafiken mitt inne i stan. visst fanns det några störiga brudar med råttfärgade snuskdreads och medelklassuppror i hjärtat. men det gjorde inte så mycket. för stereon spelade robyn, the knife och destiny's child. och det finns så mycket annat som fortfarande är ännu störigare. som att natten fortfarande inte är allas. att det fortfarande är anpassning efter manliga spelregler som är grejen. och att folk inte förstår att man måste riva ner för att bygga upp.

nu ska jag tvätta mina håriga armhålor och fira min internationella kvinnodag med indisk mat, svensk kravmärkt öl och roliga människor.