addis

jag gillar verkligen konceptet att bo i ett enormt hyreshus från 1960 som byggdes för att bli av med bostadsbristen. helt ärligt. är det fint som bara den. okomplicerad planlösning och praktiska lösningar. perfa tycker jag. verkligen helt ärligt. men när jag ska läsa i min avancerade akademiska bok till min engelska tillvalskurs i statsvetenskap (engelska eller engelska var valet annars kanske jag provat ett annat språk. tyska verkar ballt. eller ännu ballare: svenska. det kan jag ju flytande. hade underlättat en smula) då blir jag galen av att lyssna på grannarnas teveapparat som just nu spelar ett program som heter singing bee. eller för att inte tala om att lyssna på en annan grannes extremt äckliga hosta (med slem. ja. det är helt sant) som har suttit i sen juni då jag flyttade in. eller hemtjänsten som ringer på dörren brevid. det där huset på landet har aldrig känts så nära som nu.

(förresten var en annan grej också sjukt tröttsam. det där om att bli påmind om det förflutna. så less. så less. jag ångrar inget. det är onödigt. för det förändrar inget. jag önskar bara att jag varit lite starkare då, förut) 

ryck upp dig. jag blir så förbannat trött av att vara såhär. jag hatar det. och jag framstår antagligen bara som en gnutta manodepressiv i den här bloggen. men just nu går allt totalt i grått. jag lyckades för ett par timmar igår vara glad. och någotsånär trevlig. det var för att jag lyckats med konststycket att konsumera tre stycken (!!!) bhar som alla passade mig perfekt. det har aldrig hänt någonsin tidigare. jag upprepar. aldrig. antagligen för att jag är för lat för att gå in i de där snajsiga underklädesaffärerna där jag känner mig totalt vilsen. och vardagsrummet blev jättefint. och hallen med. och jo har varit jätteduktig. verkligen. men jag orkar inte ens uppbåda energi nog för att tacka ordentligt. kappan blir faktiskt fin sofie. den blir verkligen jättefin. och jag kommer att använda den. för jag är så nöjd. men jag kan inte ens känna mig  glad över det. jag känner mig bara ensam. och igår fick jag magknip som ini helvete. det gick inte över. och jag orkar inte ens tycka synd om mig själv. jag går bara runt och muttrar. och det var skönt ett tag. men nu är det inte roligt längre. och det är inte roligt för andra heller att ha någon surpuppa runt sig som bara gnäller om att hon aldrig får hångla. men jag känner mig ensam. och överallt fylls blicken av tvåsamhet.

jag vill bara ha någon liten historia. något litet sms. eller mail. eller bara vad som helst. det är inte så noga. jag ställer inte ens några krav. måste det vara så svårt. kan man inte bara få det man vill när man vill?

ryck upp dig. jag blir så förbannat trött av att vara såhär. jag hatar det. och jag framstår antagligen bara som en gnutta manodepressiv i den här bloggen. men just nu går allt totalt i grått. jag lyckades för ett par timmar igår vara glad. och någotsånär trevlig. det var för att jag lyckats med konststycket att konsumera tre stycken (!!!) bhar som alla passade mig perfekt. det har aldrig hänt någonsin tidigare. jag upprepar. aldrig. antagligen för att jag är för lat för att gå in i de där snajsiga underklädesaffärerna där jag känner mig totalt vilsen. och vardagsrummet blev jättefint. och hallen med. och jo har varit jätteduktig. verkligen. men jag orkar inte ens uppbåda energi nog för att tacka ordentligt. kappan blir faktiskt fin sofie. den blir verkligen jättefin. och jag kommer att använda den. för jag är så nöjd. men jag kan inte ens känna mig  glad över det. jag känner mig bara ensam. och igår fick jag magknip som ini helvete. det gick inte över. och jag orkar inte ens tycka synd om mig själv. jag går bara runt och muttrar. och det var skönt ett tag. men nu är det inte roligt längre. och det är inte roligt för andra heller att ha någon surpuppa runt sig som bara gnäller om att hon aldrig får hångla. men jag känner mig ensam. och överallt fylls blicken av tvåsamhet.

jag vill bara ha någon liten historia. något litet sms. eller mail. eller bara vad som helst. det är inte så noga. jag ställer inte ens några krav. måste det vara så svårt. kan man inte bara få det man vill när man vill?

så ini helvete trött. idag vill jag gå och lägga mig och vakna den andra juni. jag tycker så mycket om er alla mina människor men jag vill vara ensam. jag håller på att bli tokig ibland. och det är svårt. för jag glömmer bort det. och så kommer en sån här brytningspunkt när det känns som jag ska explodera. eller ännu hellre implodera. sprängas inifrån och ut. och allt känns så mycket tydligare nu när hormondimmorna lättat. och jag är så ini helvete trött. och jag är fortfarande inte riktigt frisk. det kryper i mig för att jag inte kan träna. sist jag smygtränade och var i princip frisk blev jag sjuk igen. jag önskar att jag var någonannan just nu. vem som helst. och all tvåsamhetshets tär på mig. jag blir för det mesta förbannad och provocerad över alla lyckliga par som syns så fort man vill slappa framför teven. men just nu blir jag ledsen. för jag saknar det. men jag skulle aldrig erkänna om det om någon frågade. för jag skäms. jag skäms för att jag just nu skulle kunna tänka mig att bli ihop med lite vem som. nej, inte polyesterskjortan såklart. och jag har blivit så kräsen och jag har inte riktigt energin att leta reda på någon som jag kan bli ihop med. och jag är trött på att ingen letar upp mig.

hallå snubbar. jag är en attraktiv kvinna med egna åsikter, fötterna på jorden, ett glatt humör. jag är bra på att laga mat och tycker det är trevligt att hångla. jag tycker även om att gå på muséer och konstutställningar. för tillfället lyssnar jag på saul williams och lily allen.

varför gör ni er inte besväret? jag är för fan ett kap.

och jag är trött. totalt utmattad. och jag vet att det är för att jag varit uppe sent och för att jag aldrig verkar bli riktigt frisk. jag ska tydligen hosta mig genom livet. mamma tröstade mig med att när hon var i min ålder och precis flyttat till fuktigare klimat precis som jag också var förkyld mest hela tiden. ända tills hon blev gravid. tack mamma. det är en fin tröst. särskilt som jag ju verkligen verkar bli gravid rätt snart. i konsekvens med detta ser jag alltså framemot en livstid av förkylning.

och egentligen är jag ju glad. och jag blir trött av ert gnäll. och jag blir trött på att datorn vägrar att ladda vissa sidor. det är ju helt vanliga sidor dessutom. hade jag valt att ladda ner porr eller någonannan skit hade jag åtminstone kunnat stå ut med att bli censurerad, nu finns det liksom ingen anledning. förutom att köpa biljetter.

det var trevligt att höra av dig. jag vet att jag saknat dig. och det känns lite som att jag egentligen inte får lov att göra det. men det är en helt normal saknad. en sån man har för gamla vänner. och jag hoppas att hon inte oroar sig. och jag hoppas att du vill dricka kaffe här i slottet. eller har du blivit så vuxen nu att du dricker kaffe? det kanske bara är jag. och jag tror att du har blivit representant för en hel tid i mitt liv. och egentligen är det kanske den jag saknar.

och jag var duktig och ringde igår. skönt var det. och jag hoppas att vi ska prata mera en annan gång.

men nu är jag mest trött. och jag skäms för att jag betedde mig tidigare. jag skäms nog mer än jag vill erkänna. och jag tror att det inte gjorde något för du verkade inte ledsen. men det kändes orättvist av mig att förminska på det där sättet. och fult. jag ska sluta med sånt. i varje fall mot systrarna.

det där museibesöket i lördags spökar fortfarande. jag gör gärna om det. men jag är i sån chock. ibland blixtrar det till och jag mår lite illa. trösten är att händer på kroppar inte känns så viktigt längre. och jag behöver alltså inte sakna det.

och hosta du i mer än en månad. och se hur du känner det. nej. det var visst inte så jävla kul. så sluta och säg att du ska ta livet av dig när solen skiner.

(och hon kallar dig för samma sak. och jag tror att hon är bättre på det. och jag tänker att hon passar din bild så mycket bättre. det är fint. jag slipper skiten.)

på sistone har jag tänkt en del på det här med män. jo det är sant. inget ljug. för jag blev lite ställd när du sa att du kanske också var nervös. jag tänker inte på att det finns män som känner. för jag känner inga män. jo det är sant.

i mitt liv fanns pappa. min idol. men det hände att han slog. det hände att han var elak. och han och hans konstiga uppochnervända humör flyttade för längesen bort. ut ur mitt liv. han var ingen man. han var aldrig att räkna med. han var aldrig tillräknelig. och sen blev han ju pappa teflon. sen fanns morfar. han var alkoholiserad och älskade oss alla på ett stillsamt. återhållsamt sätt. han var ingen man. han var en farbror. och han dog för nio år sen eller så. han finns inte i mitt liv längre. sen finns min bror. han är bra. han är rar. men han är ingen man. han är min bror. han kommer alltid att vara tolv år. sen kom paraden med män som svek. och när jag gnäller och går an och generaliserar. då är det ert fel. när jag inte tänker på att ni känner. då är det för att mina erfarenheter säger att ni inte gör det.

mina systrar berättar historier. historier om män som tränger på. om män som kräver. och om män som kväver. och jag fattar inte problemet. ett nej är ett nej är ett nej. en snopp är inte en dörröppnare. och jag upphör aldrig att förvånas över män som kan få upp den trots att ett nej är ett nej är ett nej. för jag kan inte komma på något mer avtändande. men det handlar om något annat. om mäns rätt till kvinnors kroppar.
och jag kan också berätta historier. ibland tycks kvinnligheten gömd i just historierna.

och vi slutar aldrig drömma. om drömprinsen. han som ska komma på den vita springaren. och kanske är det så att män också drömmer. om drömprinsessan. hon som ska komma på den vita springaren. och ja, jag drömmer om att få vara hon. hon som kommer på den vita hästen och fångar den rätte.

men jag har en gnagande känsla i kroppen. det är något med drömmarna. jag kan inte låta bli att tänka att det hela bara är ännu ett sätt. ett sätt att hålla kvinnor borta från kampen. för så länge vi drömmer. hoppas. tror.behöver vi inte säga nej. för det skulle ju kunna vara prinsen.

och den dära känslan. funderingarna. måste man välja. är det antingen prins eller kamp. och i så fall när är det som valet presenteras för en. och vad vill jag välja. tidigare tvåsamheter får mig att välja kamp, ensamhet och flersamhet.

och historierna gör mig rädd. mörkrädd. trött. förbannad.

att lita på män tycks främmande. hur gör man? jag vet inte. jag känner inga. jo det är sant.

men det där du sa. fick mig ändå att fundera.
fast det kanske är jag grundlurad igen.
men det kanske inte gör något.
tänk. tänk om något någon gång faktiskt var sant.

att träffa en man. en som inte luras. nej, det låter som hittepå. särskilt med ännu en historia ringandes i öronen.

äh. jag vet inte. alltihopa gör mig bara trött. jag får ont i huvudet. och fortsätter tro på det jag vet. tills motsatsen är bevisad.

(är män människor är kanske den centrala frågan ändå?)

ok. jag låtsades som att jag var cool inför morgondagen. det är bara delvis sant. för stundtals är jag riktigt nervös. och egentligen borde jag inte vara det. jag borde vara lite mer chill.

men va fan. sån har jag aldrig varit. vem skulle jag lura?

fast det ska verkligen bli roligt.
och alldeles snart ska jag träffa min extrasläkt. och de små extrakusinerna som är alldeles underbara.

bara jag orkar packa alla de dära kläderna jag släpat med mig.

och idag blev jag trött och fick några utbrott. anfall. attack. försvar. personlighet. konflikt. tycka. engagemang. energi.

jag är stark. stark. stark. stark. råder inga tvivel om det. fast ibland försöker folk nära sig på min styrka. men den är min. min. jag har fått den för mina erfarenheter.

jag vet att jag kan lysa upp ett rum. jag vet att jag kan stråla. jag vet att jag kan få folk att må bra. men det är inte min skyldighet. jag måste inte göra det.

jag förändrar inte världen för er skull. jag förändrar den för min.

jag har så jävla jävla jävelont i min rygg att jag vill ägna hela dagarna åt att grina. men frågan är ju om det skulle göra så att smärtan försvann. eftersom svaret blir nej, har jag nästan inte grinat något alls. mest surat framför datorn eftersom min designblogg vägrat fungera. känns ju väldigt roligt att lämna ut den till folk på söndag när alla bilderna bara väljer att bli gråa. blä. blä. blä. och det där jävelonda som håller mig hemma från skolan. hade tänkt skolka på fredag igen för att trixa med det sista. men nu går ju inte det eftersom jag antagligen måste vara hemma imorgon med. och när man har jävla jävla jävelont går det liksom inte att fokusera på något annat. pissapa. manshora.

fast jag har bondat med vänner från förr. fler dagar i rad nu. det känns bra.

och jag har föreläst en massa för klassen. så fort jag öppnar munnen måste jag visst berätta en massa. men de verkar glada över det.

(om du kunde se mig nu. se hur jag fokuserar på det goda trots att jag har så ont att jag är rädd att jag ska svimma vilken sekund som helst. kanske hade du blivit stolt. fast mest tror jag att du blivit rädd. i vanlig ordning)

inbokat och klart.

hon har en svaghet för norrland som hon ännu inte kommit över.

helst vill hon egentligen vara någonannanstans.

göra något annat. upptäcka något nytt.

men äh.

det får bli sen.

ja jag kände för att blogga något smart och snyggt för att fånga bloggläsarnas intresse. men det blir inte så. det blir gnäll. det blir gnäll för att:

folk ibland äter upp min energi utan att bjuda tillbaka vilket resulterar i social utmattning och isolering.

när jag nu äntligen fattat att jag inte ser ut som ett monster blir jag less på brudar som tror att jag ska stjäla deras pojkvänner. att vara singel är inte detsamma som att vara pojkvänstjuv.

mitt försättsblad inte kommer att se ut som jag planerat. glömskan tycks vara mitt eviga gissel.

någon på en community hade den goda smaken att erbjuda mig en skådespelarkarriär. i en EROTISK film. det är det närmaste jag kommit att träffa en man på länge.

och slutligen blir det gnäll för den nya regeringen. som gör att designmarknaden street kommer att dröja innan den dyker upp i malmö. tack Fredrik. tack Maud. tack Göran H. tack Lars.


(glädjestrålar för att:

bror är här.

utgång i morgon.

redovisning.

helg helg helg helg

kampen fortsätter. aldrig ger vi upp.)

(sökte stillhet och fann 45 minuters ro)

på lovet ska allt hinnas med. allt. samtidigt som jag ska försöka hinna samla mig och ta sovmorgon. jag vette fan. jag vill mest dricka kaffe och kolla på hem till gården. kanske lyxa mig med lite oprah. men livet knackar på. jag vette fan. jag vill mest bli full och kolla på söta grannpojkar. hur som helst är det en massa läxa som ska göras. och en lägenhet som ska fixas. och ett besök som ska tas om hand. och jag längtar efter allt.

i vanlig ordning vill jag göra allt. dessutom låg det ett mail i inboxen där det inte alls gick att göra som vi hade tänkt. piss. det blir alltså dubbelt så dyrt för mig och A. tror inte att jag kommer att tjäna något och känner mig aningen aningen misslyckad.

fast sjukt fin i håret. och jag har haft en fin eftermiddag.

gud. jag måste ta mig samman. samla. mig. fokusera. mig.

jag är sjuk.

nästan en hel grads feber och jag är totaldäckad.

helt sjukt.

att det krävs så lite för att få en stark, självständig norrländska på fall.

lite lite feber.

och hon vill inte klaga så hon säger inget.

just nu är kroppen i total obalans och jag har svårt att fokusera blicken.

andetagen river i bröstet och hjärtat klappar aningen för fort.

sa jag att jag var sjuk.

och jag struntar i läxan. och jag struntar i telefonsamtalet som jag lovat mig själv att ringa.

för just nu måste jag koncentrera mig för att inte falla ihop.

sa jag att jag var sjuk.

jag gnäller lite extra då.

och det är egentligen mest då som jag saknar att ligga sked med en man.

om jag var riktigt frisk skulle jag aldrig erkänt ovanstående. så var vänlig och påminn mig ej om det när jag är friskförklarad.

idag var en länge en överjävlig dag. den där känslomässiga bergodalbanan som ofta kallas för mitt liv gjorde sig påmint och gårdagens toppade självförtroende fick sig en knäck när jag insåg hur mycket trögare jag var än alla andra. och jag tänkte att alla tittade på mig och tänkte, den där bruden med finnarna vad gör hon här? hon är ju helt värdelös. det kändes som att lärarna kikade på mig med medlidsamma ögon och tänkte, henne blir det aldrig något av. så långsam hon är.

och de negativa tankarna samlades i ögonen. och hotade med att rinna ut. trots att några sa att jag var söt. det hjälpte inte när jag kände mig dum och långsam. fast jag la komplimangerna i arkivet. (och plockade fram dem när jag var på toaletten)

jag tänkte att snart skiter jag i allt. jag blir en som sover på en parkbänk och ropar högt åt vinden. och jag romantiserar inte över hemlöshet och galenskap. men ibland tänker jag i smyg att det vore skönt att sitta på en parkbänk och ropa åt vinden, trots att hela världen hör på.

sen ville den där vännen inte träffas särskilt länge. och det kändes inget roligt för jag kände mig bortprioriterad och pytteliten. och ensam.

i det varma kollektivet på östra förstadsgatan. dricker jag kaffe och äter kanelbullar. jennie spelar gitarr och sjunger. hon har hittat en annons till mig i tidningen. allt känns bättre.

på bussen hem slog det mig att någon som jag inte känner har en tavla hemma hos sig som jag har gjort. trots att jag inte kan teckna.

och när vännen väl kom kändes allt mycket bättre. hon tyckte om det jag gjort och blev imponerad. jag tror att hon inte låtsades. och hon som jag känt så länge sa att jag alltid varit kreativ, och jag som tvivlat hela dagen.

eller. jag som tvivlat hela tiden.

jag hatar hösten. den gör mig knas.

sökes: känslokatalysator.
finnes: känslostormandemulatt.

jag blir trött på att du ska såra mig. jag blir trött och ledsen. och besviken på alltihopa. du lovade att det inte skulle bli så här. ändå fäller du dumma kommentarer. ändå så tror några av dina vänner att jag har en ny pojkvän (jag har inte haft sex sen den där gången i oktober hemma hos dig. jag har knappt sett en man sen dig). ändå rör du vid mig. det är inte ok. men jag orkar inte konfrontera dig längre. för du viftar ju bara bort det ändå.

men johanna var rolig. och lägenheten. och joel som pratade om hiphopskivan han skulle bränna till mig. om han minns.

och det var roligt att alla bara kom fram och ville prata med mig.

men män är tröttsamma. och jag är less på de allihopa. till och med min bror. fast det ska bli roligt att träffa honom. för han är ändå rätt så kul.

fast droppen. det var på din fest. en okänd man säger: can i dunk your doughnut? som om det skulle vara roligt. jag säger något smart och elakt. och drar. han kommer fram en gång till. you'vr got a mean ass. som om det skulle bli bättre.

när jag träffar en man utan några som helst problem. som inte vill spela spel. och som säger vad han tycker och känner. då ska jag fira med fyrverkerier. det är ett löft.

sjuk.

jag har ont i halsen.

och i lungorna. det gör ont när jag andas.

skitont.

för att inte tala om när jag hostar och får blodsmak i munnen.

onödigt. olägligt. tröttsamt.

hela dagen har varit underbar. det har gått bra med väskorna och solen har skinit. hagamannen har äntligen åkt fast och jag har fått nästan femtusen i skatteåterbäring och jag fick mail från sthlm.

men plötsligt bara slog det om totalt. och jag blev på ruskigt dåligt humör nu på eftermiddagen. från ingenstans alls. så otippat att jag själv blev förvånad och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela. det är väl något med hormonerna. eller bara ett sätt att lätta på trycket. jag misstänker starkt att jag behöver umgås med mig själv. det blir nog en sån helg.

de skrikiga gospeleleverna har lämnat för landet i väster. skönt skönt. nu ska jag njuta av tystnaden och hoppas på att de tittar noga efter oprah där i chicago.

ikväll ska jag göra tio armhävningar.