addis

jaha. nu vill du ta vårt hus. vår fasta punkt i livet. sen vill du ta vår syster. vår allra bästa lillasyster. sen tycker du att det är en bra idé att fira jul med oss.

jag minns när jag började barnvakta. då var jag tolv. alltså var min bror sju och systeryster sådär en 1,5. men då, då var det helt ok att lämna oss. vi klarade oss bra. vi växte oss starka tillsammans med vår superhjälte till morsa. du fanns aldrig där för oss förutom när det var något du behövde gnälla på. vi var aldrig tillräckligt.

till oss sa du att vi var misslyckade. jag minns när jag kom hem och var stolt över ett prov som jag hade nästan alla rätt på. jag var väl sådär en 10-13 år gammal, jag minns inte. det hände nog flera gånger för jag var duktig. du sa inte att jag var duktig. du sa inte att jag var bra. det enda jag fick höra var att jag inte lyckats få alla rätt. bror fick inte en klapp på axeln och en dunk i ryggen när han tog studenten. nej, du hetsade honom med universitet tills han grät. han grät. min stora tuffe lillebror.

jag orkade inte längre oroa mig. jag orkar inte längre vänta på att du ska ringa och säga precis vad som helst. därför är du inte längre välkommen i mitt liv. jag har försökt för sista gången.

men ändå har du mage att fråga supermother om du är välkommen till jul.