hemlös uppmärksamhet.

jag har fått ännu en komplimang av en hemlös. och tappat räkningen på hur många det är. jag har något som tilltalar dem tydligen. jag borde kanske byta bana. lägga statsvetenskapen på hyllan och kreativiteten med för den delen och bli queen of the homeless. jag skulle kunna dra runt bland dem och alla skulle tycka att jag var fantastisk. eller så skulle jag använda mitt underbara jag till att rädda dem alla från ondo. eller eh. nej. det blir nog inget av det. jag ska försöka att inte dra några slutsatser av att oräkneliga hemlösa a-lagare, knarkare och vanliga psykfall tycker att jag är marvellous. för det betyder antagligen inget särskilt. det är nog bara vanliga komplimanger. men i samband med dessa komplimanger också bli tagen för prostituerad flera gånger i veckan är det inte utan att jag blir lite nervös. men det betyder nog inget heller. mer än att män är as.

jag funderar för övrigt på att suga ut det mesta allt av csn och bli en master. det känns passande.


konsumtion är det nyaste nytt.

elektronik är det nya svarta tänker jag. och bränner tusentals kronor (surt förvärvade genom att lura på folk saker de bara tror att de behöver) på elektronik och uppdateringar. trådlöst är det nya. tänker jag bestämt. och gör mig ännu mera tillgänglig. sammtidigt som den där längtan efter egna rabatter växer sig lite starkare. det där med att bo på landet och konsumera lite mindre snurrar ännu ett varv i hjärnan.

för det är faktiskt lite så. att jag skäms. ja. för all konsumtionen jag ensam står till svars för.

och för att jag ofta diskar i rinnande vatten. jag gillar det bäst.

jag tittar på teve. där berättar de att isen smälter ohejdbart. så pass att kebnekaise snart inte kommer att vara lika högt för där är det is is is på toppen vilket gör det högst i sverige. fast det är inte utan att jag undrar vilket ljushuvud som räknar höjden utifrån mängden is på toppen.

nej. nu ska jag äta köttbullar från olyckliga kossor.

lovar runt men håller tunt?

.....tror att hon snart är tillbaka....

20081101

jag är stressad. på ett helt meningslöst sätt. för inget påminner om då. samtidigt som precis allt gör det. för det är hjärtat. det är hjärtat som skenar och hetsar och ber om ursäkt. det är det dåliga samvetet och det är prestationsångesten. och det där med att släppa. och att inte bekymra sig för framtiden som man inte kan styra fast man kan styra. och jag kan inte kontrollera stressen. precis inget alls kan jag kontrollera den. och det är det som är katastrofen. och jag ska lämna. jag lovar jag ska. men jag gjorde det ju förut. och nu är ångesten stressen misären tilllbaka. blev det verkligen så mycket bättre. för hjärtat det känns likadant.

jag ska flytta hemifrån.

snart kommer jag att bo någonannanstans. i en stadsdel byggd för vila, rekreation och vardag. där det finns utrymme för lekplatser och grönområde. där matvarujätten huserar i huset brevid och där migrationsverket och studenter slåss om övrigt utrymme. allt måste bara gå i lås först. kreditprövningar till höger och vänster. men sen. sen ska jag bo själv i en stad som jag tycker så mycket om att jag inte ser mig själv flytta på länge än. och jag som varit på väg sen hösten 2000. nu ska bopålen slås ner. och jag ska inte hafsa ihop min inredning. för jag ska bo som en prinsessa. och sova som ett kryss i sängen och gå runt i ingenting. och det ska vara guld och rosa och stram design och kitsch och blommor om varannat. och alla ni ska komma hem till mig och ligga i min soffa och sitta i mitt kök som är så sjukt fint att det inte är klokt! och jag ska bjuda på sju sorters kakor och det ska vara förmiddag och vi ska gå ut en stund på balkongen och titta på mina grannar. och katten kommer att få kattkompisar för det verkar bo några trevliga kattdamer i samma trapp.



Fashionshow bland tanter och troll.

addis goes design.

29348-1929348-1829348-1729348-16

för några veckor sen visade jag upp en sommarkollektion på Malmö symässa. den tog en hel del energi men var grymt rolig att göra. jag behöver sparkas i baken för att få tummen ur och sy. och jag hade nästan hunnit glömma bort att jag har öga för färg och form och vad som ligger i tiden. men nu är jag laddad och på gång. uppfylld av solsken och det positiva gensvaret.

(alla plaggen har tidigare varit lakan, gardiner eller dukar. utom byxorna de var bara ett jättestort tygstycke på myrorna)

tusen och en natt.

och jag frågade om det sista. och du svarade precis exakt det jag helst ville höra. så nu är det förhoppningsvis sluttänkt på det.

det var en trevlig fest igår. även om världar krockade när facebookvänner inte alls är vanliga vänner, och när dina dåliga saker mötte dina bra. men det var en sån kväll när vi tittade varandra långt in i ögonen och dansade bort hela kvällen.

och jag stressar mig genom vardagen. fast bara mentalt. för jag verkar återigen skjuta upp saker och bara göra saker i  huvudet. inte i verkligheten. men jag skyller på dundermisärförkylningen som bitit sig fast i den olämpligaste av stunder.

det här är helgen som allt händer. nu ska allt bli klart.

attraktionen som inte var min.

när det är mörkt ute och jag är förkyld. när jag är ensam och vattnet rinner från någonannans köksgolv genom mitt kökstaket ner på mittköksgolv. när jag syr ihop byxor så det inte finns plats för booty. tänker jag tankar jag lovat mig själv att sluta med. fantiserar ihop samtider som inte finns och framtider som inte kommer. förminskar mig själv till något jag inte är. eller ens tycker att jag är.

det är bara just det där som stör mig. och det känns som att jag inte riktigt kan vara en bra kompis längre. och förlåt men det känns bara som om jag blivit en av de där jag flyttade ifrån för att aldrig någonsin bli. det är ju tydligen vanligt att det är så här. det är bara det att det inte händer mig. jag äcklas. och nu är det lite som att jag inte kan slappna av. fast det inte spelar någon roll. och jag undrar allt. och jag vill inte veta. och jag vill fråga. fast mest ändå inte. det är bara det där med attraktionen som en gång var så total. som ändå gjorde att ni fortsatte in i det här andra. jag tänker bara på attraktionen numera. aldrig på det andra.

det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll.

men jag måste prova skriva bort det. för det gnager ändå rätt mycket. och vi pratade allt som fanns att prata. fast jag undrar ändå. just det sista ska jag nog fråga om. det kommer att rivas upp igen. fast för mig är det inte så mycket att riva upp för det har liksom inte gått ihop ordentligt. det var mest det orättvisa i att du aldrig sa något. att jag aldrig fick välja att ha ett förhållningssätt till det. för nu. nu är det bara att gilla läget. för det som var då var tydligen då och nu. nu ska det bara vara vi. och det är klart att det är så det måste vara. men jag kan ändå inte riktigt släppa det.

nu ska jag tvätta mina håriga armhålor.

today it is funny.

idag är det internationella kvinnodagen och igår inatt så tog vi natten tillbaka. jag stod på barrikaderna för första gången i år och det kändes fantastiskt att få göra det i en kvinnoseparatistisk demo mitt ute i trafiken mitt inne i stan. visst fanns det några störiga brudar med råttfärgade snuskdreads och medelklassuppror i hjärtat. men det gjorde inte så mycket. för stereon spelade robyn, the knife och destiny's child. och det finns så mycket annat som fortfarande är ännu störigare. som att natten fortfarande inte är allas. att det fortfarande är anpassning efter manliga spelregler som är grejen. och att folk inte förstår att man måste riva ner för att bygga upp.

nu ska jag tvätta mina håriga armhålor och fira min internationella kvinnodag med indisk mat, svensk kravmärkt öl och roliga människor.

men ändå.

och jag sitter här i din lägenhet och vet att det inte är så. men ibland blir jag så trött. och jag var så peppad. men det var ingen som ville svara. nej, jag har inget att vara svartsjuk på. nej, tydligen aldrig. men vad händer när jag blir det då. när mina hjärnspöken växer sig enorma. och när alla. alla. hela tiden måste tala om hur bra du är. då tänker jag. men jag då. är inte jag snygg. är inte jag rolig. va? är det inte konstigt när hjärnspöken växer när det är minsta gemensamma nämnare, när dina vänner som bara måste berätta att du är världens roligaste, att du är världens coolaste, snyggaste. men jag då. är inte jag cool. ibland känner jag mig osynlig. och när ingen vill svara i telefonen och du är upptagen med de andra. de som tycker att du är världens bäste kille. då. då försvinner jag en smula. och påminns om det som var då som var katastrof och det får inte vara samma. och det är inte samma. och det är absolut inte samma. för det är något annat. men det är känslan i bröstet. den som är min egna som inget kan ta bort. och jag vet att det är okej. men jag är rädd för att bli lurad. rädd för att det är något som pågår bakom min rygg som jag liksom inte ser, men som alla andra fattar. och nej, det är klart att det inte är så. för du är en så bra kille. världens roligaste. världens coolaste, snyggaste. och jag tänker. men om de andra tänker så. varför inte bara vara med dem hela tiden. de som inte är besvärliga. de som inte har håriga ben. de som inte surar.

och ja. jag vet. det är för att de inte är jag. men ändå.

kära bloggen

jag vet att jag inte tagit så väl hand om dig på sistone. men så mycket tar upp min tid. och så mycket rusar genom mitt huvud ibland att jag inte riktigt känner att du prioriteras. och det är ju tråkigt. en annan sak som är tråkig är att skriva till dig i du-form. men ibland är det så. och just nu när du så länge varit bortprioriterad och bortglömd får du faktiskt lov till att för en stund förvandlas till något utanför mig själv.

jag vet inte vad jag ska skriva om nu när det var så länge sen sist det kom naturligt. och jag försöker låtsas som om jag ägnat mig åt en massa andra konstformer som jag tycker om och är halvbra på. men icket. jag har istället närt en enorm järnbrist och på så vis fört en alltmer tynande tillvaro. jag har dock självdiagnosicerat mig och i enlighet med detta även självmedicinerat. det har gått föträffligt och de där dagarna när jag kunde somna varsom helst när som helst hursom helst är förhoppningsvis över. sakta men säkert återgår jag till att somna i gitarrens soffa, i tempurriket och i min egna säng. jag har även trots tunga ögonlock orkat se klart minst en film utan att totaldäcka den sista veckan. heja heja. sammanfattningsvis. mer fylld av energi på länge. kan bero på järm och cvitaminbrist. dock är inte vinterns totalmörker inte att förringa som trötthetsbringare. ljuset och sjävmedicinering lyfter mig. tack och bock.

jag har ett nytt jobb som inte är så nytt längre. jag lämnar gammalt bakom för nya verksamheter. det är roligt, nytt och jag trivs. till råga på allt har jag mage att tycka att det är roligt att gå dit varje gång. det vill inte säga lite det. och jag har lärt mig en massa om siffror och brutton och säkerhetsrisker. jag är rätt smart ändå trots all prestationsånget.

okej, bloggen. jag lämnar dig för ikväll. vi kommer ses snart igen.

att arbeta.

och arbete kan betyda så mycket. det verkar som om jag får börja med något nytt nu. det känns utmärkt. jag vill bara lämna det där gamla därhän och strunta i det. jag gillar tanterna. och farbröderna med för den delen. men jag är less på organisationen. jag är less på att lära upp. jag är less på att inget funkar. jag är less på att klaga. jag vill vara positiv och skrattig. men organisationen tar det ifrån mig. nu ska jag lösa det hela med att ha tre extrajobb istället. vi får se hur det slutar.

och arbete kan betyda relationer. jag funderar på varför vissa vänner flyr fältet totalt in i tvåsamheten. stundtals gruvar jag mig för att vara en av dem. men jag tror att jag inte gillar tvåsamheten tillräckligt för att ge upp så där. och ibland har jag trott att det har varit mig det varit fel på. att de inte vill vara kompis längre för att jag är fel. men inte länger. men inte så mycket har jag tänkt så. men det gnager ibland inombrods. de där fina relationerna som tagits över av sambos och barn och skit.

fast det är inte lönt att gnälla. för ibland suger det arbeta.

this is what i've been up to lately.

29348-1529348-1429348-1329348-1429348-1329348-10

sofie sjunger snart

och det händer så mycket. samtidigt som inget särskilt händer alls. jag dricker öl ibland. tappar min telefon. pratar med katten. kramar på min gitarrman. jag dricker vatten ibland. tappar humöret. pratar med johanna. kramar på mina pensionärer.

mittemellan. sjunger jag temporärt i kör. jag kommer inte att våga göra det på heltid. men vad gör man inte för festival (du är själv välkommen att googla malmö klagokör för att reda ut det där)

mittemellan. förundras jag igen och igen över att jag passar så bra ihop med min boyfriend. och ja. det är klart att det är för att vi är nyförälskade. men det spelar ingen roll. jag får lov att förundras. så här har det aldrig varit förut. aldrig.

mittemellan. löneförhandlade jag mig uppåt. ordentligt. och jag har inte vett att skämmas över att jag är ett förhållandevis välbetalt vårdbiträde nowadays.

jag har lånat en trave böcker. de är bra. de påminner om att det är möjligt att kombinera saker man tycker är roligast i hela världen.

fulblogg om livet som addis

det löste sig med kameran. för er som fortfarande liger sömnlösa och funderar. det gick förträffligt och underbart och onoff är mina bästa vänner.

annars känns det som att det rinner en jävla massa vatten under broarna just nu. men som vanligt är det mest i huvudet det snurrar. det har varit norrlandsbesökare i kollektivet. och det var trevligt värre. det blev märkbart tomt när de flyttade ut igen. de kom dock snabbt att ersättas av föräldramötesångest. och syskonmötesångest. och bästabästakompisångest. i morse kulminerade alltihopa med 10 timmars sömn i min efterlängtade stora stora säng som jag inte sovit i sen juli började.

och jag har funderat mycket på det där med att vara kär. för ibland får jag för mig att jag inte är det. att jag bara lurar mig själv för att han är ett kap. att jag tror att jag är kär för att han är kär i mig och för att han är snygg och bra på alla sätt och vis. för att det är svårt att veta om den där varma känslan i bröstet bara beror på all bekräftelse och uppmärksamhet eller om det är kärlek. och om det egentligen spelar någon roll.

och det är något visst med honom ändå. jag har aldrig träffat någon som honom. och jag känner på ett annat sätt. det finns ingen hysteri. ingen dramatik. jag känner mig inte hel med honom och inte halv utan. jag känner kamratskap. och samhörighet. jag vill ha honom hos mig hela tiden. inte hysteriskt eller dramatiskt. inte för att kontrollera eller för att jag känner mig utanför annars eller för att det känns meningslöst annars. det bara är så här det är. det är inte som att vi måste göra allt tillsammans. och det gör vi inte heller. men vi passar bra i varandras liv. och det är det som är grejen.

jag pratade med en vän igår. om det här med tvåsamhet. om att det är småsakerna som gör det. och jag har aldrig träffat någon med så bra småsaker som gitarrfredric.

annat som snurrar i huvudet är de där vännerna. de där som säger att man är viktigt. och kanske till och med viktigast men envisas med att inte höra av sig. som säger att de ska ringa och sen aldrig någonsin gör det. det skulle kännas bättre för mig om de bara kunde hålla käften och inte säga något istället.

och nej. ta inte åt er i onödan av ovanstående. det är inte er jag menar. och jag orkar inte med inlägg av typen: men det är väl inte jag sofie? nej. det är inte du. det är de som aldrig lyfter ett finger. de som lovar runt och håller tunt.

jag ska få förlängt på jobbet. och kanske. men bara kanske ska jag få ägna mig åt det jag tycker är allra roligast även där.

föräldramötet gick bra. tror jag. de kramade om mig första gången vi sågs. det kändes varmt. fast jag var trött. jättetrött. de två andra mötena gick nog också bra. fast jag var trött då med. och gitarrfredric är fin även mot sina föräldrar. inget jobbigt tonårstrots som det där du alltjämt bar på. och ingen arbetarklassångest alls. fast jag drack inte öl. de kanske tyckte det var lite konstigt. men jag var inte sugen. och jag kan är inte så bra på att låtsas.

i robertsfors gråter himlen

skit.

den nya kameran är trasig. helt jävla dödtrasig. den om skulle skapa konsten. jag som älskar att fota, men så lätt glömmer. jag som äntligen hittat lusten igen.

och i norrland är himlen bara gråt. och jag har gråten i halsen. för kameran. för de sparade pengarna som jag lika gärna kunde kastat ut genom fönstret eller torkat mig i stjärten med. och för att jag känner mig ensam. jag saknar. och norrland fyller mig. men när himlen bara gråter är det inget i hela norrland som är tillräckligt.

och jag har värk. jag tror att det är kylan. men det är misär att vara ung och ha värk. och ingen vet riktigt hur det är. för jag är bra på att hålla masken. för om jag inte håller masken brister det. då brister jag. och allt blir ännu värre. och det är såklart inget allvarligt. men det tar inte direkt bort det onda.

och jag gråter för kameran. och jag gråter för att jag saknar.

en stund hjälpte din röst. lite prat.

men solen skiner fortfarande inte. värken är kvar. och kameran fortfarande trasig.

sunday i'm in love.

okej. så här är det. jag tycker det är svårt med tvåsamhet. jag har problem med att vara utelämnad så där till en annan människa. jag har problem med att anpassa mig. att efter en känsloorgie på 2,5 år skakade om mig alldeles för mycket har satt spår som jag inte hade en aning om. som visar sig nu långt senare. jag kommer på mig själv med att be om ursäkt för saker som inte ens behöver bes om ursäkt för. för det var bara du som krävde det. och det var aldrig jag. det var du. jag är den första att erkänna mina brister. jag är dålig på en massa saker. till exempel älskar jag att kasta sten i glashus. jag älskar att se världen i svart eller vitt. och jag älskar även kulturtrash. jag har även andra laster. men mest av allt är jag en rätt schysst person. en som har lätt för att interagera med andra. fast inte med dig.

och jag är skakad över dagens insikt. att det var du som fick mig att tvivla den här gången med. inte du som person. inte att jag fortfarande vill ha dig. jag gick vidare överraskande fort. det var alla de där sakerna som hände under de dära åren. jag släpper inte efter på känslorna som jag gjorde tidigare. och jag är hela tiden på min vakt och funderar på när gitarrfredric ska förvandlas till dig. och jag har varit så trött på sistone. och det är misstänksamheten som krypit alldeles för tätt inpå som har varit alldeles för tung för att bära. och jag menar misstänksam över det här med tvåsamhet. kan det verkligen vara såhär? borde det inte komma något snart? borde han inte börja klaga på än det ena än det andra draget? men han gör det inte. och jag saknar honom nu. han är jättebra. och jättefin. och han funderar med. och undrar en massa. och ställer frågor. och han låter mig aldrig tvivla för jag kan läsa glädje i hans röst. och hans sätt att lägga handen i mitt ansikte får mig att förstå att jag är det finaste.

gitarrfredric är sur på morgnarna. jag med. vi går runt och gnölar en massa. jag tappar lite vatten på golvet. och han kommer genast med trasan. jag kallar den nya kameran för kukkameran och han försöker trycka på några knappar. och rätt vad det är spiller han kaffe över hela bordet. och jag hämtar trasan. och hans huvud rasar in i dörrkarmen och han svär så det osar i hela lägenheten. och jag blåser lite på det onda. och vi gapar och skriker och svär. men aldrig på varandra.

och jag längtar efter att han ska komma hem. jag hoppas att det ska bli lite gitarrspel. och vi kramas väldigt mycket. och han är lite dålig på att säga saker. men det gör inget. för han menar allt. det finns inga tvivel. det är vi just nu.

hon ser tydligen ut som en hora.

efter en heldag med finaste. och så mycket trötthet snurrande i huvudet. och jag känner mig fortfarande osäker på en massa saker. men på väg hem. bekräftad och för stunden utan funderingar. förutom på finaste kameran som kluddar.

på väg hem. i kvarteren som aldrig gör något väsen. saktar bilen in. den på andra sidan. en fil i mellan oss. en markering i vägen. en trottoarkant och lite gräs. och ett förakt. torsken sticker ut ansiktet. han undrar om inte jag ska åka med. han har kort hår. glasögon. röd näsa. en blå bil som glänser. hans hud är skär och talet skånskt.

jag ska väl inte ha någon jävla skjuts jag är ju på väg åt andra hållet.

jag har håret på ända. byxor som fladdrar hela vägen till marken. och en krage som räcker långt upp i nacken. jag är utklädd till mitt allra bästa mensmonster.

bilen försvinner. och jag önskar att jag hade sagt något annat.

jag orkar inte med det här. det här kvinnoföraktet. och jag ringar hon som förstår. och jag vet inte vad jag ska säga. men det spelar ingen roll. och jag känner mig inte så smutsig. men lite. och jag orkar inte med det här föraktet av kvinnor. att torsken bara tog sig rätten att anta. att skrika tvärsöver vägen. att anta att kvinnor på gator är prostituerade. och visst hette gatan något särskilt. men jag har promenerat tillräckligt för att veta att det inte är många prostituerade ute medan solen ännu skiner.

och jag ringde honom med. och jag vet varför jag tvekade. för jag ville inte lyssna på hans upprördhet. jag ville höra hans röst. och det hela handlade om mig. jag ringde. han är en bra man. en god man. och det kändes bra att bli påmind om. sen ringde han igen efter en timme bara för att höra hur jag mådde. hurra för honom.

men de här andra. det är ni som får mig att hata män generellt. och enbart ibland göra undantag.

uppdateringar.

och jag minns inte längre hur man skriver. berättelserna är så många. textildesignåret är numera officiellt avslutat. och det blev bra. jag gjorde okej ifrån mig. även om jag missuppfattade en del vilket fick konsekvensen att jag kände mig en gnutta misslyckad. men bara en gnutta. för jag har rott iland en massa. och jag har varit helt stört sjuk. riktigt dålig. ett tag var jag fullt och fast övertygad om att jag och bihålorna skulle vara tvungna att besöka läkare. men jag tjurade in i det längsta. knaprade ibumetin och sprejade näsan full med läkemedel. och det löste sig. trots krämporna blev jag klar i tid.

och jag är ihop nu. med någon som har mustasch. och de säger att vi har äktenskapstycke. att vi liksom passar tillsammans. och vi gnäller och surar. men inte på varandra. och vi kramas. och allt är bara enkelt. och allt är fortfarande nytt. men såhär enkelt har det aldrig varit.

nu hör du av dig. och det är väl roligt. men jag blir även lite trött.


snart åker jag till norrland. där vankas det bröllop. och det där med present känns svårt. särskilt eftersom resan är så dyr. och jag vill ge henne allt. men inget känns fint nog.

och jag vill bara säga det här igen. så att ni som läser förstår vidden av det. jag är ihop nu. jag tycker väldigt mycket om gitarrfredrik. och det fantastiska är att han tycker om mig. att vi håller varandra i handen och skrattar oss genom vardagen.

me and my man

sjukdomen som aldrig kommer i tid.

jag är sjuk. jättesjuk. det slutar aldrig. en vecka har gått och jag märker ingen förbättring. helvete.

stressen över skolan tar exakt precis nu överhanden och jag börjar återigen gå på tomgång. helst skulle jag få lunginflammation och vara hemma i en månad. kanske ligga på din soffa och spela på din gitarr.

eller jag vet inte.

och det känns som om alla ropar hela tiden.

sofiesofiesofiesofiesoiesofiesofiesofiesofiesofie

och jag funderar för mycket.

du säger att jag inte ska. men allt verkar så bra. som att det snart är dags för baklash. och jag vill vara hos dig hela tiden. och jag oroar mig. oroar mig för att bli sårad igen.

Tidigare inlägg