addis

det löste sig med kameran. för er som fortfarande liger sömnlösa och funderar. det gick förträffligt och underbart och onoff är mina bästa vänner.

annars känns det som att det rinner en jävla massa vatten under broarna just nu. men som vanligt är det mest i huvudet det snurrar. det har varit norrlandsbesökare i kollektivet. och det var trevligt värre. det blev märkbart tomt när de flyttade ut igen. de kom dock snabbt att ersättas av föräldramötesångest. och syskonmötesångest. och bästabästakompisångest. i morse kulminerade alltihopa med 10 timmars sömn i min efterlängtade stora stora säng som jag inte sovit i sen juli började.

och jag har funderat mycket på det där med att vara kär. för ibland får jag för mig att jag inte är det. att jag bara lurar mig själv för att han är ett kap. att jag tror att jag är kär för att han är kär i mig och för att han är snygg och bra på alla sätt och vis. för att det är svårt att veta om den där varma känslan i bröstet bara beror på all bekräftelse och uppmärksamhet eller om det är kärlek. och om det egentligen spelar någon roll.

och det är något visst med honom ändå. jag har aldrig träffat någon som honom. och jag känner på ett annat sätt. det finns ingen hysteri. ingen dramatik. jag känner mig inte hel med honom och inte halv utan. jag känner kamratskap. och samhörighet. jag vill ha honom hos mig hela tiden. inte hysteriskt eller dramatiskt. inte för att kontrollera eller för att jag känner mig utanför annars eller för att det känns meningslöst annars. det bara är så här det är. det är inte som att vi måste göra allt tillsammans. och det gör vi inte heller. men vi passar bra i varandras liv. och det är det som är grejen.

jag pratade med en vän igår. om det här med tvåsamhet. om att det är småsakerna som gör det. och jag har aldrig träffat någon med så bra småsaker som gitarrfredric.

annat som snurrar i huvudet är de där vännerna. de där som säger att man är viktigt. och kanske till och med viktigast men envisas med att inte höra av sig. som säger att de ska ringa och sen aldrig någonsin gör det. det skulle kännas bättre för mig om de bara kunde hålla käften och inte säga något istället.

och nej. ta inte åt er i onödan av ovanstående. det är inte er jag menar. och jag orkar inte med inlägg av typen: men det är väl inte jag sofie? nej. det är inte du. det är de som aldrig lyfter ett finger. de som lovar runt och håller tunt.

jag ska få förlängt på jobbet. och kanske. men bara kanske ska jag få ägna mig åt det jag tycker är allra roligast även där.

föräldramötet gick bra. tror jag. de kramade om mig första gången vi sågs. det kändes varmt. fast jag var trött. jättetrött. de två andra mötena gick nog också bra. fast jag var trött då med. och gitarrfredric är fin även mot sina föräldrar. inget jobbigt tonårstrots som det där du alltjämt bar på. och ingen arbetarklassångest alls. fast jag drack inte öl. de kanske tyckte det var lite konstigt. men jag var inte sugen. och jag kan är inte så bra på att låtsas.

skit.

den nya kameran är trasig. helt jävla dödtrasig. den om skulle skapa konsten. jag som älskar att fota, men så lätt glömmer. jag som äntligen hittat lusten igen.

och i norrland är himlen bara gråt. och jag har gråten i halsen. för kameran. för de sparade pengarna som jag lika gärna kunde kastat ut genom fönstret eller torkat mig i stjärten med. och för att jag känner mig ensam. jag saknar. och norrland fyller mig. men när himlen bara gråter är det inget i hela norrland som är tillräckligt.

och jag har värk. jag tror att det är kylan. men det är misär att vara ung och ha värk. och ingen vet riktigt hur det är. för jag är bra på att hålla masken. för om jag inte håller masken brister det. då brister jag. och allt blir ännu värre. och det är såklart inget allvarligt. men det tar inte direkt bort det onda.

och jag gråter för kameran. och jag gråter för att jag saknar.

en stund hjälpte din röst. lite prat.

men solen skiner fortfarande inte. värken är kvar. och kameran fortfarande trasig.