addis

och jag är trött. totalt utmattad. och jag vet att det är för att jag varit uppe sent och för att jag aldrig verkar bli riktigt frisk. jag ska tydligen hosta mig genom livet. mamma tröstade mig med att när hon var i min ålder och precis flyttat till fuktigare klimat precis som jag också var förkyld mest hela tiden. ända tills hon blev gravid. tack mamma. det är en fin tröst. särskilt som jag ju verkligen verkar bli gravid rätt snart. i konsekvens med detta ser jag alltså framemot en livstid av förkylning.

och egentligen är jag ju glad. och jag blir trött av ert gnäll. och jag blir trött på att datorn vägrar att ladda vissa sidor. det är ju helt vanliga sidor dessutom. hade jag valt att ladda ner porr eller någonannan skit hade jag åtminstone kunnat stå ut med att bli censurerad, nu finns det liksom ingen anledning. förutom att köpa biljetter.

det var trevligt att höra av dig. jag vet att jag saknat dig. och det känns lite som att jag egentligen inte får lov att göra det. men det är en helt normal saknad. en sån man har för gamla vänner. och jag hoppas att hon inte oroar sig. och jag hoppas att du vill dricka kaffe här i slottet. eller har du blivit så vuxen nu att du dricker kaffe? det kanske bara är jag. och jag tror att du har blivit representant för en hel tid i mitt liv. och egentligen är det kanske den jag saknar.

och jag var duktig och ringde igår. skönt var det. och jag hoppas att vi ska prata mera en annan gång.

men nu är jag mest trött. och jag skäms för att jag betedde mig tidigare. jag skäms nog mer än jag vill erkänna. och jag tror att det inte gjorde något för du verkade inte ledsen. men det kändes orättvist av mig att förminska på det där sättet. och fult. jag ska sluta med sånt. i varje fall mot systrarna.

det där museibesöket i lördags spökar fortfarande. jag gör gärna om det. men jag är i sån chock. ibland blixtrar det till och jag mår lite illa. trösten är att händer på kroppar inte känns så viktigt längre. och jag behöver alltså inte sakna det.

och hosta du i mer än en månad. och se hur du känner det. nej. det var visst inte så jävla kul. så sluta och säg att du ska ta livet av dig när solen skiner.

(och hon kallar dig för samma sak. och jag tror att hon är bättre på det. och jag tänker att hon passar din bild så mycket bättre. det är fint. jag slipper skiten.)

penetrering på museum. jag vette fan. besöket avslutades med en videoinstallation. välj din favorit de finns alla till försäljning i kassan. artonårshororna och ansiktsdaskarna. sperma i ansikten. sunset beach-belysning och bögsex utan kåthet. historisk tvåsamhetsporr blandades med dagens objektsporr. allt kallades erotik. jag vette fan.

hon kunde döda han som var otrevlig i baren. hon sa det med självsäkerhet och självklarhet. sådant är systerskapet. för varandra dödar vi. men va fan ta inte allt så bokstavligt.

skyndade till festen. där samlades minnen. de andras minnen. men det gjorde inget. jag blev ändå varm. jag omslöts av gemenskap trots att jag inte kände någon. trots att jag inte kunde prata för jag var trött och förkyld.

imorgon är det dags igen. http://www.merkado.se

i malmö är det kallt nu. det är is i parkdammen.

och varför svarar du inte på sms längre? jag vill inte ha dubbla signaler. jag vill ha enkla.

och det känns som att det är läge att gräva ner sig lite. i någon slags depression efter dagarna av lyckomanin. för den dära lilla enkla piercingen gör lite ont nu. och det är kallt i malmö nu. och i boyredheads rum sitter det en kille som jag skulle vilja säga ett och annat till. för jag förstår inte varför han envisas med att behålla den där tjejen i sitt liv. men jag vågar inte säga något jag ler och låtsas som ingenting fast han vet att jag vet för i mitt liv berättar alla allt för mig för jag är lite av en terapeut och jag ler och pratar om något annat. för jag känner trots allt inte den dära killen som sitter i boyredheads rum. inte tillräckligt bra för att ifrågasätta hans livsval. och det är synd. för jag skulle vilja skaka om honom. men det passar sig verkligen inte. för det är det där med sociala koder. och jag tror att hans vänner säger till honom. men det är något som känns lite olustigt.

och det känns som att det är läge att gräva ner sig lite. i någon slags depression efter dagarna av lyckomani. för jag vill hångla. (ledsen bror som måste läsa sånt om storasystrar. men storasystrar vill också göra sånt. ledsen syster om även du hittat hit. men storasystrar gör sånt ibland.) men jag orkar inte leta reda på någon att hångla med. det är sånt jobb. kan det inte bara komma någon?

men det är bara så jävla tråkigt att gräva ner sig. jag har ingen jävla lust med det. jag vill bara gå och lägga mig och sova så jag kan skratta mig igenom en dag till. det är så jävla mycket roligare så. och jag kan tänka på en massa tråkiga saker. men det är ju helt onödigt. för i slutändan tycker jag allt känns lättare om jag får skratta.

imorgon ska jag fan i mig dricka vin på eftermiddagen.

direkt från shoppingen jo. så går vi till systemet och köper oss champagne. det dricker vi till maten. för jag har inte tid att bli berusad sent. och inte lust heller. tantfylla?

någon skrev lyckorevolution på sin blogg. och jag tycker att det låter så fint. det smakar fantastiskt och underbart i munnen. lyckorevolution. härmed vigs mitt liv åt det. lyckorevolution.

jag är glad. underfundigt genomglad. äntligen har piercingen i örat kommit på plats. det var igår. jag var trött och förkyld och håret var skitigare än på flera år. och det syns inte så jag struntar i att tvätta det en dag till. och jag var trött. och hade påsar under ögonen stora som sopsäckar. och i piercingstudion var de söta. den lille mannen med de stora tatueringarna tyckte om mitt hår. det påminde om hans första flickvän. och jag var så vacker. och så tuff för jag pep inte när jag fick den stora nålen genom örsnibben. och den lilla lärlingen. den vitavita goth/synth (jag vet inte riktigt vad som är vad men det fanns platåskor, vit hy, svart, långt hår, inga ögonbryn men målade streck, lackiga byxor, nitar, rött läppstift och piercingar. och svart smink vid ögonen) tjejen sa efter en stund. ja, du var verkligen vacker. och det var så fint. för inte trodde jag att en sliten brud med stort hår, tajts och lila mössa kunde vara vacker i hennes ögon. i min trötthet kände jag mig som en klassisk skönhet och jag glömde torrhostan som vägrar lämna mig. och jag längtar redan till återbesöket om sex veckor då den första töjningen kommer att äga rum.

jag är glad. underfundigt genomglad. äntligen är mitt sovrum ordentligt städat. och det ligger fortfarande kläder i drivor. men jag tycker om alla plaggen. jag vill ju kunna välja. och de ryms inte i min garderob ändå. lika bra att ha dem framme.

jag är glad. underfundigt genomglad. johanna har fått en så fin cykel. och även om det mest är hennes cykel så tycker jag om att titta på den. och jag är glad för att hon är glad.

jag är glad underfundigt genomglad. jag vägrar låta mig nedslås. jag vägrar stressa upp mig. jag vägrar ta åt mig av alla negativa energier som envist försöker ta plats. det finns inte plats för sånt längre.

i natt sov en hemlös man i vår trappuppgång. när jag gick till skolan i morse mötte jag honom. han rökte inomhus. och först tänkte jag. att det var ju skönt för honom. att sova inne nu när det är så kallt. men sen slog det mig. att om det varit någonannan som jag träffat på så tidigt (när jag alltid är mitt vanliga griniga morgonjag. om inte något särdeles ovanligt hänt.) rökandes i vår trappuppgång hade jag sagt ursäkta. men det är inte okej att röka i vår trapp. jag tyckte så synd om honom att jag lät honom röka i vår trapp. konstigt. eller mänskligt. eller störigt. jag bestämde genast att jag skulle säga till honom nästa gång.

jag är glad. idag fick jag förklara ett mönster för någon. och det var grymt. jag fick prova på att vara den som kan. jag kan.

jag fixar det.

och har jag berättat om livet på möllan? det är kamphundar. det är märkesskor för en tiondel av priset. det är knark. det är aerobics. det är grannsämja. och grannhat. det är exotisk mat och svennealkisar. det är ica och bagdad livs. jihads körskola och habibis frisörsalong.

nu ska jag bubbla i mitt badkar. som är så stort att jag kan liggga i det.

det du.

idag köpte jag mig lycklig. två vackra vackra tröjor.

igår. inatt. imorse. dansade jag mig lycklig. den bästa svartklubben. välorganiserad. jugoslavmaffia i dörren. fräscha toaletter. och människor. människor. musiken lätt blippbloppbeat med bas. och jag var lycklig. ölen kom från danmark i små aluminiumburkar och kostade minst tre gånger så mycket som i verkligheten. och jag var lycklig. störiga snubbar gjorde sig besvär. och fick gå hem ensamma. och jag gick hem med de två andra lockhåren. de följde mig till dörren. där jag krockade med tidningsbudet. fantastisk natt.

och igår skrev du något som gjorde mig förvånad. förvånad och glad. glad och varm.

idag log han i kassan mot mig. och jag blev förvånad. och fumlig. för jag tyckte att han var så söt.

och jag märker hur jag kommer tillbaks. att jag under tre år varit på sparlåga för din skull. det var jävligt generöst av mig. men nu. nu är det bara jag igen. och aldrig mer extrahormoner. det räcker så bra med dem jag har.

och du fick grisfötter igår. kul. hoppas att du fick något att tänka på.





jag äger numera den här tröjan fast i en gråsvart färg. den har gjort mig mycket lyckligare än vad du någonsin kan göra mig. eller?

och jag skäms lite för att jag gömde mig bakom en pelare idag. men vad fan. inte ens jag känner mig som snyggast i sverige hela tiden. särskilt när jag har på mig en smutsig tröja från igår och luktar hunger ur andedräkten. och det var som att hela tvåsamhetsvärlden hade begett sig ut på stan just i samma ögonblick som jag.  och jag kände att jag blev lite provocerad av all jävla kärlekslycka. och när jag kom hem hade någon typ valt att kommentera just det där inlägget från september med inget särskilt. det kändes ju intressant att det fanns någon därute som tyckte att jag var tillräckligt spännande att den letade upp inlägg från september för att sen bara slå lite random på tangentbordet.

men snart ska jag gå på middagsbjudning. jag har köpt lite valda elvis-prylar som tror kommer att mottas med glädje.

tråkigt med den där vännen. nyheterna därifrån blir värre och värre. fast jag försökte. jag försökte väldigt mycket. men det hjälpte aldrig. jag nådde aldrig fram. det jag sa spelade ingen roll. näe jag tänker på det nu. förstår jag varför du sa sådär. att det var min tur att höra av mig när jag mådde dåligt. det var ett test på min lojalitet. men titta. jag var visst inte så lojal. jför det var aldrig jag som skulle förändra. det är du som måste ändra dig. och jag såg vart det var på väg. jag försökte varna dig. och nu säger dem att du är där.

men jag ska snart på middagsbjudning. till människor som är varma.

och ikea valde att sälja slut på sina grejer. så hallen blev inte klar den här helgen trots att det stod i kalendern. jag känner på mig att hallen är dokusåpan för våren nu när korridorskamraten nu låtsas som att hans dokusåpa till liv bara är en fnurra på tråden.

men jag ska snart på middagbjudning. och jag ska nog ta på mig något riktigt fint. för ikväll ska jag fan glänsa.

idag försökte jag förklara mitt beteende för mig själv. inför mig själv ursäktade jag den senaste tidens utbrott genom att tänka. ja, jag har ju faktiskt mens. mensmonster. ja. det tänkte jag. högt och tydligt i mitt huvud. fast jag borde veta bättre.

för varje gång har jag varit nöjd med utbrotten. inget onödigt. ingen gapad på i onödan. inget oprovocerat gräl. så varför hålla på och tjata om mens. det handlar inte alls om det. bara att det är vår i luften. jag är fylld av energi. pånyttfödd. ingen mer extra införsel av hormoner i kroppen.

ja. det är fan i mig vår i luften.

ja. jag vägrar att stressa.

så. det gick bra. det var ingen fara. det är avklarat. trots ånger och oro innan. nu har tröttheten sänkt sig som en dimma över mig och jag orkar knappt lyfta armarna. benen har släppts fram till datorn för den oemotståndliga lusten att skriva ur sig kvällens känslor.

det var trevligt. du var trevlig. och jag kunde inte undgå att försöka känna efter. och jag försökte. jag gjorde verkligen mitt yttersta. kanske någon liten outredd känsla kvar. kanske en gnutta attraktion. kanske den där aldrig sinande ilskan som du lockat fram.

men det var dött.

och det är så skönt. en lättnad infinner sig inför umgänget. det finns inget att oroa sig för.

vi är vuxna nu.

lätt opererad i armen. inget stort ingrepp. tandläkarbedövning, två sprutor, en skalpell och en envis barnmorska. ja. den skulle ju ut. funktionen var slut. men fy tusan vad jag är ynklig nu. ett dumt beslut när man utsatt sin kropp för ett mindre ingrepp är att gå på stan. det är inte så fiffigt. definitivt inte att bära tunga saker när det är just armen som varit det som utsatts. och min smärttröskel är så jävla låg. och jag är alldeles alldeles för envis för en så låg tröskel.

men jag äger numera fina saker till mina rum.

en annan sak är störig. och jag har ändå lovat mig själv att inte irritera mig alltför mycket. att vara lugn och sansad och inte bita av i onödan för andra behöver ju inte lida av att jag inte har humöret med mig alltid. det är sjukt och vansinnigt störigt när andra människor inte:

* säger vad de menar, utan istället hänfaller till någon halvdan form av autism och kräver av mig att jag ska räkna ut det hela tiden. exempel. istället för att be mig skicka saltet säga finns det salt? eller istället för: kan du flytta dig lite försöka tränga emellan sin kropp i ett mellanrum på 5 cm. jag förstår att man kan vara blyg. jag har all respekt för tystlåtna. men någon måtta måste det ändå finnas.

* kan låta bli att stirra. sluta glo för i helvete. det är otrevligt. hälsa istället. och jag är fortfarande sjukt dålig på att läsa tankar vill du mig något säg det.

* kan inse att livet inte är en tävling. jag har ingen lust att tävla om något. jag är dålig på att tävla. och jag blir bara sämre med åren. sluta. lägg ner. jag blir bara lack.

okej. ikväll är sofie grinig som bara den. gör henne glad.

(tack för mackan j. det gjorde livet en aning lättare.)

jag gick på yoga idag. jag var lite naiv och trodde att det skulle vara den dära powervarianten som det brukar. det är ju trots allt ett gym jag tränar på, och ingen yogacentral. döm om min förvåning när aerobicsrummet förvandlats. rökelse. en ljushållare i tre olika färger. och en instruktör klädd helt i vitt med en odefinierbar brytning, vi kan kalla den dansk.

vi fick sjunga mantran. vi skulle tänka att vi log när vi andades ut. ett av ohmmmmen handlade om kreatvititet som skulle flöda och livsglädje. de andra tyckte hon inte var så viktiga att berätta. ett fick mig att tänka på djävulen och det andra på en kondom. jag kunde hålla för mig skratt. för jag tänkte på att andas med magen. och vi skulle tänka att vi andades ut genom låren.

men sen fick inte de gravida och menstruerande kvinnorna göra en övning. och det gjorde mig irriterad för jag kunde inte bestämma mig för om jag var menstruerande eller inte. ja, ibland är det ju liksom mellanläge. och jag tänkte att det ska väl ni skita i. om jag orkar göra den här övningen trots lite fjuttmens ska jag göra den ändå.

och sen. sen skulle alla ligga på rygg på golvet. och gnida handflatorna och fotsulorna mott varandra. och helt plötsligt låg tjugo stycken svennebanan och såg ut som flugor på rygg. jag tänkte. fan. jag är ändå jävligt öppensinnad. men det här. det är bara för mycket.

ooohhhhmmmmanum gronamum. (i någonslags melodi)

jag rullade ihop mattan och gick till ica. där fick  jag lära mig att orkanen som sveper över landet heter per.

och jag tänker lite på per med resorna. att det är skönt att det inte är något drama längre. att vi ska dricka té och prata om livet på ett vardagligt sätt. och jag hoppas innerligt att vi är vuxna nu så att vi klarar av det.

och jag undrar lite över per från norge. han som tänkte på mig i smyg efter att jag lämnade det där landet där vi båda var utlänningar. vi var ju såna kids. men det var roligt

och jag tänker på per som var den första. och jag hoppas så innerligt att han har det bra. att han tar väl hand om sig och får det där livet han så gärna ville ha.

promenader i regn och blåst. den skånska vintern är verkligen skånsk. besök i kollektivet med téhyllan, fantastiskt kollektiv det dära. opretentiöst. jag fick ett par örhängen som glittrade. och under krullet passar de sannerligen min glittrande personlighet. (prinsessan sofie gör revolt mot tristessen)

i regnet och blåsten klistrades håret mot kinderna. och jag såg en gitarr som var så snygg. och jag kunde inte låta bli att tänka. tusan, vad alla människor blir så mycket snyggare med en gitarr. jag borde ha en. förut fanns det ett skyltfönster med en gitarr som skulle passa mig. mörkt lila nästan blå elgitarr. flera tusen kostade den. och jag kan inte spela. och jag är inte intresserad av att kunna spela. och om jag musicerade skulle jag helst vilja sjunga i ett stort musikkollektiv med typ tjugo personer som dansade och sjöng och spelade. glädje skulle vara ledordet. inga elgitarrer. kanske en. men mest gungande rytmer. och videokonst under spelningarna. jag och snygg-anna skulle ha ett sånt band en gång. vi får se. det kanske blir när vi blir stora.

idag förvandlades jag. till mötesfascisten. jag måste erkänna att jag gillar henne. och nej, jag kan inte låta bli att förvandlas ibland. för är det något jag inte klarar av är det ostrukturerade möten. det behövs ju inte tok-formalia in absurdum. men lite. för jag har annat att göra med min tid. och min grupp blev en bra grupp. det känns lovande.

och jag längtar efter våren. och jag förundras över att jag utåt lyckas vara så jävla ordnad. när så mycket känns som kaos. (min pärm är det värsta. jag måste ta tag i den. annars är 40 000 kastade till fiskmåsarna. för att använda sannas ord känns pärmen som misär)

och det är lite pinsamt. men när jag nämnde det sa vännen till mig, mamma och pappa har kompis. han träffar bara kvinnor som heter ulla. det kändes bra. du är min ulla med andra ord. och du med. och du med. (och du med) det händer att jag tänker på dig (och dig. och dig.) men jag vet inte. jag vet inte.

jag är inte fullt så angelägen som för några år sen. det händer att det misstas det för ointresse. jag är mest rädd och inte så naiv längre. och jag har svårt att lita på folk. så är det. fast en komplimang är en komplimang är en komplimang. så är det.

men april blir roligt. jag vill bara inte berätta än. du får pallra dig hit först.

och så var det lite piss i skolan igår. och lite piss idag igen. men sen var det en massa glädje med. igår var det minsann jag som hade rätt. och idag skrattade vi tills vi dog trots att jag fick rita om en massa linjer. och mäta om dem. glädjen liksom tippade ut pisset ur vågskålen. skönt.

annars tycks mycket bekymra mig nu. och någon endaste gång skulle jag vilja slappna av. softa ner. chilla lite. jag behöver ju trots allt inte bära världens sorger på mina axlar människor älskar mig ändå. (tror jag hoppas jag vill jag. var i helvete kommer osäkerheten ifrån) och jag är inte en dålig människa. bara lite ostrukturerad (och överkontrollerande. oslagbar kombination som gör att man vill bryta ihop när man inte kan kontrollera sin ostrukturerade vardag)

fast så mycket glädje. sommarjobbet. och innan dess. sthlm.

och J. du är min bästa. jag är bara så rädd att jag inte är tillräcklig i vardagen när min vardag uppslukar mig. men jag är här. alltid. även när jag verkar lite långt bort. du är min glädje, även fast du är sjukling som blir frisk lagom till våren.

på sistone har jag tänkt en del på det här med män. jo det är sant. inget ljug. för jag blev lite ställd när du sa att du kanske också var nervös. jag tänker inte på att det finns män som känner. för jag känner inga män. jo det är sant.

i mitt liv fanns pappa. min idol. men det hände att han slog. det hände att han var elak. och han och hans konstiga uppochnervända humör flyttade för längesen bort. ut ur mitt liv. han var ingen man. han var aldrig att räkna med. han var aldrig tillräknelig. och sen blev han ju pappa teflon. sen fanns morfar. han var alkoholiserad och älskade oss alla på ett stillsamt. återhållsamt sätt. han var ingen man. han var en farbror. och han dog för nio år sen eller så. han finns inte i mitt liv längre. sen finns min bror. han är bra. han är rar. men han är ingen man. han är min bror. han kommer alltid att vara tolv år. sen kom paraden med män som svek. och när jag gnäller och går an och generaliserar. då är det ert fel. när jag inte tänker på att ni känner. då är det för att mina erfarenheter säger att ni inte gör det.

mina systrar berättar historier. historier om män som tränger på. om män som kräver. och om män som kväver. och jag fattar inte problemet. ett nej är ett nej är ett nej. en snopp är inte en dörröppnare. och jag upphör aldrig att förvånas över män som kan få upp den trots att ett nej är ett nej är ett nej. för jag kan inte komma på något mer avtändande. men det handlar om något annat. om mäns rätt till kvinnors kroppar.
och jag kan också berätta historier. ibland tycks kvinnligheten gömd i just historierna.

och vi slutar aldrig drömma. om drömprinsen. han som ska komma på den vita springaren. och kanske är det så att män också drömmer. om drömprinsessan. hon som ska komma på den vita springaren. och ja, jag drömmer om att få vara hon. hon som kommer på den vita hästen och fångar den rätte.

men jag har en gnagande känsla i kroppen. det är något med drömmarna. jag kan inte låta bli att tänka att det hela bara är ännu ett sätt. ett sätt att hålla kvinnor borta från kampen. för så länge vi drömmer. hoppas. tror.behöver vi inte säga nej. för det skulle ju kunna vara prinsen.

och den dära känslan. funderingarna. måste man välja. är det antingen prins eller kamp. och i så fall när är det som valet presenteras för en. och vad vill jag välja. tidigare tvåsamheter får mig att välja kamp, ensamhet och flersamhet.

och historierna gör mig rädd. mörkrädd. trött. förbannad.

att lita på män tycks främmande. hur gör man? jag vet inte. jag känner inga. jo det är sant.

men det där du sa. fick mig ändå att fundera.
fast det kanske är jag grundlurad igen.
men det kanske inte gör något.
tänk. tänk om något någon gång faktiskt var sant.

att träffa en man. en som inte luras. nej, det låter som hittepå. särskilt med ännu en historia ringandes i öronen.

äh. jag vet inte. alltihopa gör mig bara trött. jag får ont i huvudet. och fortsätter tro på det jag vet. tills motsatsen är bevisad.

(är män människor är kanske den centrala frågan ändå?)

när det kommer till dig så finner jag inte orden. du tar mig i armen. saknar mig. och jag vet. för ibland saknar jag med. men det är jobbigt att bära osäkerhet. jag är så upptagen med min egen. (jag, jag vet att jag är stark. men det är min egen styrka. min. jag kan inte ge bort den) och vissa saker ska inte upprepas. och ändå är det där med systerskapet. det som är det allra viktigaste. men ibland vill jag bara lappa till dig och säga: ta dig samman.

en fin helg. och jag tränar som aldrig förr. nu måste det hållas. jag vägrar att återigen hitta mig själv gråtandes på köksgolvet. funktionshindret är åtgärdat och jag är numera välbalanserad. det är tydligen såhär alla andra känner när de går. varför går ni inte mer? det gör ju inte ont någonstans. det sliter inget. som att promenera på moln. mammas röst ringandes i öronen släpa inte fötterna sofie. hörs inte längre.

en liten kommentar igår. och jag blev varm och glad. vet inte riktigt om det är ok att bli det. men jag tillåter mig. always look on the bright side of life. liksom.

så många som säger till mig. du är bra för du är alltid så glad. och ja, det är jag fan i mig. ta det inte ifrån mig igen.