addis

baslinjeeleverna pratar lustigt. en låter som att hon är instängd i en liten låda när hon pratar. en annan låter som att han skrikit sig hes och förstört stämbanden. och man får inte skratta. för det är såklart inte deras fel. och vissa av dem förstår jag inte alls. ändå ska de prata med mig. och jag känner mig elak som bara ler lite och viftar bort det. men jag vet inte hur jag ska hantera det på annat vis. och man ser frustrationen i flickans ansikte, hur hon kämpar för att jag ska förstå. och hur inte når fram och hur hon förstår att jag bara ler och viftar bort det hela. men de förstår varandra och de skäller ut varandra antagligen för allt och ingenting. men det låter rätt dramatiskt.

och igår tog jag pojken med de vackra ögonen i handen. fast det var mitt under gudstjänsten när alla skakar hand med alla så det gills inte riktigt. men det var konstigt att vi pratade om det dära fotbollspelet och att han knappt hälsade sen. märkligt. men så gör de tydligen. det säger ingrid.

vi skapar oss lite drama i den gråa januarivardagen.

det känns skönt att inte ha något att analysera till döds.

nu ska jag hämta min vackraste johanna.