addis

och nu konstateras att familjen bomans samtliga medlemmar på rallargränd följer mitt liv via internet. välkomna. hoppas att ni inte blir förfärade. förskräckta. men det är ju my shit det här. så jag antar att jag får stå för det.

i stockholm är allt fortfarande skumt. jävligt skumt. min bror gjorde en signe (dvs spenderade natten i ett okänt trapphus) jag spenderar mina dagar med åsa westlund (dvs hon som gjorde de där snygga målade träskorna) häromdagen var jag på upptäcktsfärd på söder och sprang in i både anna lindh och putte wickman (dvs deras gravar) en dag var jag ute på uppdrag och höll på att krocka med en lång man i lila sammetsjacka och barnvagn (dvs rickard wolff). imorgon ska jag träffa en kompis som jag inte sett på minst fem år (dvs bryssel-emma). och jag spenderar så sjukt mycket pengar att det är ohållbart. (dvs jag har köpt följande nödvändigheter: en vinröd portfölj, block och mappar, en vårjacka, en lång trikåpolo, ett par gråa leggings i stickad spets, ett par mönsterstickade ullstrumpor, ett par mönsterstickade bruna strumpor, pärlor och vajer för att göra smycken, svart discogarn,st en herrskjorta som är som en klänning, en tröja med ballongärmar, ett par örhängen, hårsnoddar, hårspännen. no jeans, no shoes. det som jag faktiskt på riktigt skulle kunna behöva. eller kanske är inte jeansen så nödvändiga. men faktumet att jag återigen är en sån som går i trasiga skor står mig upp i halsen.) i stockholm känner jag mig inte hemma. jo, i lägenheten gör jag det. men inte på stan. bland mina vänner känner jag mig hemma. jag har glömt bort att sakna dem. men nu när de är nära kommer jag ihåg. de brukade vara viktiga. men stockholm är inte välkomnande. där malmö är omfamnande. är stockholm en tunnelbanehets och ett antagande om att man känner till allt. på praktiken printar en av den ur kartor åt mig från hitta.se. jag bockar tacksamt. hon fattar.

idag tror jag att jag ska ringa. kanske.