den skånska vintern är verkligen skånsk.
promenader i regn och blåst. den skånska vintern är verkligen skånsk. besök i kollektivet med téhyllan, fantastiskt kollektiv det dära. opretentiöst. jag fick ett par örhängen som glittrade. och under krullet passar de sannerligen min glittrande personlighet. (prinsessan sofie gör revolt mot tristessen)
i regnet och blåsten klistrades håret mot kinderna. och jag såg en gitarr som var så snygg. och jag kunde inte låta bli att tänka. tusan, vad alla människor blir så mycket snyggare med en gitarr. jag borde ha en. förut fanns det ett skyltfönster med en gitarr som skulle passa mig. mörkt lila nästan blå elgitarr. flera tusen kostade den. och jag kan inte spela. och jag är inte intresserad av att kunna spela. och om jag musicerade skulle jag helst vilja sjunga i ett stort musikkollektiv med typ tjugo personer som dansade och sjöng och spelade. glädje skulle vara ledordet. inga elgitarrer. kanske en. men mest gungande rytmer. och videokonst under spelningarna. jag och snygg-anna skulle ha ett sånt band en gång. vi får se. det kanske blir när vi blir stora.
idag förvandlades jag. till mötesfascisten. jag måste erkänna att jag gillar henne. och nej, jag kan inte låta bli att förvandlas ibland. för är det något jag inte klarar av är det ostrukturerade möten. det behövs ju inte tok-formalia in absurdum. men lite. för jag har annat att göra med min tid. och min grupp blev en bra grupp. det känns lovande.
och jag längtar efter våren. och jag förundras över att jag utåt lyckas vara så jävla ordnad. när så mycket känns som kaos. (min pärm är det värsta. jag måste ta tag i den. annars är 40 000 kastade till fiskmåsarna. för att använda sannas ord känns pärmen som misär)
och det är lite pinsamt. men när jag nämnde det sa vännen till mig, mamma och pappa har kompis. han träffar bara kvinnor som heter ulla. det kändes bra. du är min ulla med andra ord. och du med. och du med. (och du med) det händer att jag tänker på dig (och dig. och dig.) men jag vet inte. jag vet inte.
jag är inte fullt så angelägen som för några år sen. det händer att det misstas det för ointresse. jag är mest rädd och inte så naiv längre. och jag har svårt att lita på folk. så är det. fast en komplimang är en komplimang är en komplimang. så är det.
men april blir roligt. jag vill bara inte berätta än. du får pallra dig hit först.
i regnet och blåsten klistrades håret mot kinderna. och jag såg en gitarr som var så snygg. och jag kunde inte låta bli att tänka. tusan, vad alla människor blir så mycket snyggare med en gitarr. jag borde ha en. förut fanns det ett skyltfönster med en gitarr som skulle passa mig. mörkt lila nästan blå elgitarr. flera tusen kostade den. och jag kan inte spela. och jag är inte intresserad av att kunna spela. och om jag musicerade skulle jag helst vilja sjunga i ett stort musikkollektiv med typ tjugo personer som dansade och sjöng och spelade. glädje skulle vara ledordet. inga elgitarrer. kanske en. men mest gungande rytmer. och videokonst under spelningarna. jag och snygg-anna skulle ha ett sånt band en gång. vi får se. det kanske blir när vi blir stora.
idag förvandlades jag. till mötesfascisten. jag måste erkänna att jag gillar henne. och nej, jag kan inte låta bli att förvandlas ibland. för är det något jag inte klarar av är det ostrukturerade möten. det behövs ju inte tok-formalia in absurdum. men lite. för jag har annat att göra med min tid. och min grupp blev en bra grupp. det känns lovande.
och jag längtar efter våren. och jag förundras över att jag utåt lyckas vara så jävla ordnad. när så mycket känns som kaos. (min pärm är det värsta. jag måste ta tag i den. annars är 40 000 kastade till fiskmåsarna. för att använda sannas ord känns pärmen som misär)
och det är lite pinsamt. men när jag nämnde det sa vännen till mig, mamma och pappa har kompis. han träffar bara kvinnor som heter ulla. det kändes bra. du är min ulla med andra ord. och du med. och du med. (och du med) det händer att jag tänker på dig (och dig. och dig.) men jag vet inte. jag vet inte.
jag är inte fullt så angelägen som för några år sen. det händer att det misstas det för ointresse. jag är mest rädd och inte så naiv längre. och jag har svårt att lita på folk. så är det. fast en komplimang är en komplimang är en komplimang. så är det.
men april blir roligt. jag vill bara inte berätta än. du får pallra dig hit först.
Kommentarer
Trackback