addis

när det kommer till dig så finner jag inte orden. du tar mig i armen. saknar mig. och jag vet. för ibland saknar jag med. men det är jobbigt att bära osäkerhet. jag är så upptagen med min egen. (jag, jag vet att jag är stark. men det är min egen styrka. min. jag kan inte ge bort den) och vissa saker ska inte upprepas. och ändå är det där med systerskapet. det som är det allra viktigaste. men ibland vill jag bara lappa till dig och säga: ta dig samman.

en fin helg. och jag tränar som aldrig förr. nu måste det hållas. jag vägrar att återigen hitta mig själv gråtandes på köksgolvet. funktionshindret är åtgärdat och jag är numera välbalanserad. det är tydligen såhär alla andra känner när de går. varför går ni inte mer? det gör ju inte ont någonstans. det sliter inget. som att promenera på moln. mammas röst ringandes i öronen släpa inte fötterna sofie. hörs inte längre.

en liten kommentar igår. och jag blev varm och glad. vet inte riktigt om det är ok att bli det. men jag tillåter mig. always look on the bright side of life. liksom.

så många som säger till mig. du är bra för du är alltid så glad. och ja, det är jag fan i mig. ta det inte ifrån mig igen.