addis

lätt opererad i armen. inget stort ingrepp. tandläkarbedövning, två sprutor, en skalpell och en envis barnmorska. ja. den skulle ju ut. funktionen var slut. men fy tusan vad jag är ynklig nu. ett dumt beslut när man utsatt sin kropp för ett mindre ingrepp är att gå på stan. det är inte så fiffigt. definitivt inte att bära tunga saker när det är just armen som varit det som utsatts. och min smärttröskel är så jävla låg. och jag är alldeles alldeles för envis för en så låg tröskel.

men jag äger numera fina saker till mina rum.

en annan sak är störig. och jag har ändå lovat mig själv att inte irritera mig alltför mycket. att vara lugn och sansad och inte bita av i onödan för andra behöver ju inte lida av att jag inte har humöret med mig alltid. det är sjukt och vansinnigt störigt när andra människor inte:

* säger vad de menar, utan istället hänfaller till någon halvdan form av autism och kräver av mig att jag ska räkna ut det hela tiden. exempel. istället för att be mig skicka saltet säga finns det salt? eller istället för: kan du flytta dig lite försöka tränga emellan sin kropp i ett mellanrum på 5 cm. jag förstår att man kan vara blyg. jag har all respekt för tystlåtna. men någon måtta måste det ändå finnas.

* kan låta bli att stirra. sluta glo för i helvete. det är otrevligt. hälsa istället. och jag är fortfarande sjukt dålig på att läsa tankar vill du mig något säg det.

* kan inse att livet inte är en tävling. jag har ingen lust att tävla om något. jag är dålig på att tävla. och jag blir bara sämre med åren. sluta. lägg ner. jag blir bara lack.

okej. ikväll är sofie grinig som bara den. gör henne glad.

(tack för mackan j. det gjorde livet en aning lättare.)