jesus på läger.
helgen har gått i finkulturens tecken. poesikväll. bibliotekskväll. och dokumentär. dokumentär om den kristna högern. och plötsligt är jag uppfylld av en rad känslor. för det är om det sistnämnda det här inlägget ska handla om. även om jag skulle vilja skriva om det underbara med poesi på scen (om man bortser från svåra män i svart). om hur jag träffades av en längtan av att vara en av dem. jag skulle vilja skriva om hur jag tror att den där konstformen skulle passa mig. men det ska jag inte. jag ska skriva om att vara kristen.
i mitt liv är den kristna högern en minoritet som det är lätt att göra sig lustig över. de heter saker som åke green och george bush. de gör lustiga saker som att bjuda in sveriges samlade media och sen säga att homosexualitet är ungefär som cancer. eller saker som att rasera länder och ljuga om miljöproblem. de tycker att abort är satans påfund och att vi kan konsumera hur mycket som helst för nu, nu kommer jesus snart till jorden. och då ska vi minsann få stå till svars för våra synder. och då bör vi ha bombat en massa abortkliniker, isolerat våra barn med hemundervisning, slagit ner en och annan bög och skjutit muslimer som om de vore ickemänniskor. det är när vi gjort sånt. och skrikit i det som kallas kyrkan. och talat i tungor. och talat om för människor i bowlinghallar att de är värdelösa då och endast då kommer jesus att släppa in oss i himlen. det har varit så lätt att skrattar åt er. så lätt att skoja om. men helt plötsligt går det inte längre.
i mitt liv har det egentligen aldrig funnits någon uppdelning mellan att vara kristen och att inte vara det. för mig är det något självklart. det är en del av mig som jag bär med mig överallt. jag minns det tillfälle när jag erkände för mig själv att jag tror på gud skapare allsmäktig. och det händer att jag påminner mig själv om att jag valt att leva med henne för alltid. och jag har massor av åsikter. jag är rödstrumpa och feminist. socialist kanske till och med kommunist eller anarkist (allt detta klassificerande). jag tror på direktdemokrati och medborgarlön. jag tror på fri abort. jag tror att gud skapade alla former av kärlek vilket innefattar såväl homosar som biisar som tråkheteron. jag tycker att det är helt okej att byta kön. jag tror att det är viktigt med sex före äktenskapet. jag tycker också att det är helt okej att vara full. och det chockar mig inte att vissa flyr världen med lite braj. jag hamnar gång på gång i situationer där jag måste förklara mig. vissa tycker att jag är dum i huvudet och lättlurad och naiv och whatever som går i kyrkan och ber och allt som hör där till. andra tycker att jag är dum i huvudet som har sex, dricker mig berusad och har homovänner. men det går liksom inte att vara alla till lags. jag kan bara göra det som är rätt för mig. i min värld är gud en tjock, svart lesbisk kvinna. sa jonas gardell. i min värld är gud absolut det. bland annat. och jag vägrar låta mig begränsas. jag kan gott vara både det ena och det andra. såväl som det tredje och fjärde.
palestina. pakistan. irak. iran.
jihad.
muslimska barn tränas tidigt. de förbereds för livet som vuxna. vilket innefattar såväl fasta som fem dagliga bönetillfällen. de tränas för ett liv i kamp. eller. hur var det nu igen. kunde man generalisera. finns det barn som inte tvingas till det. finns det muslimska barn som inte tränas till terrorister. och våra grannar springer runt hela dagarna och skriker. de är muslimer. kanske leker de jihad. becky fischer sa i filmen jesus camp att muslimer börjar indoktrinera sina barn tidigt. alltså måste vi också göra det. och det får mig att må illa. och det får mig att skämmas. trots att jag inte borde behöva det. för jag har valt att vara kristen. jag har valt det för det fick alla mina tankar alla mina åsikter allt det där som är jag att gå ihop. och jag är ledsen för becky fischer tror på allt hon säger. men hon skadar barn. hon får dem att gråta. och barn ska inte gråta över jesus. de ska klappa händer och sjunga i barnkör. på sin höjd.
jesuslägerfilmen var fruktansvärd. de där pingstlägrena jag besökte som liten framstår nu plötsligt som allvarsamma och stillsamma. i filmen sa en nioårig flicka att gud inte kom till kyrkorna där man satt stilla och inte pratade. gud kom bara om man hoppade och skrek hallelujah. och jag tänker på den där gången på landet när prästen sa varhelst två kristna människor möts där är gud. nioåringen och hennes kamrater fick lära sig att abort var fel. att miljöproblemen inte är så farliga och att usa borde resa sig ur liberalismens bojor. och barnen började predika tidigt. och pratade som små vuxna om deras inre resa. om deras tvivel. och om hur de blivit frälsta som femåringar. och jag tänker. en femåring kan inte välja. jag vägrar. det går inte.
vem är jag att ifrågasätta guds kallelser. kanske kallar hon en femåring. men jag tror att femåringar inte behöver frälsas. de är barn. guds rike tillhör dem.
i mitt liv är den kristna högern en minoritet som det är lätt att göra sig lustig över. de heter saker som åke green och george bush. de gör lustiga saker som att bjuda in sveriges samlade media och sen säga att homosexualitet är ungefär som cancer. eller saker som att rasera länder och ljuga om miljöproblem. de tycker att abort är satans påfund och att vi kan konsumera hur mycket som helst för nu, nu kommer jesus snart till jorden. och då ska vi minsann få stå till svars för våra synder. och då bör vi ha bombat en massa abortkliniker, isolerat våra barn med hemundervisning, slagit ner en och annan bög och skjutit muslimer som om de vore ickemänniskor. det är när vi gjort sånt. och skrikit i det som kallas kyrkan. och talat i tungor. och talat om för människor i bowlinghallar att de är värdelösa då och endast då kommer jesus att släppa in oss i himlen. det har varit så lätt att skrattar åt er. så lätt att skoja om. men helt plötsligt går det inte längre.
i mitt liv har det egentligen aldrig funnits någon uppdelning mellan att vara kristen och att inte vara det. för mig är det något självklart. det är en del av mig som jag bär med mig överallt. jag minns det tillfälle när jag erkände för mig själv att jag tror på gud skapare allsmäktig. och det händer att jag påminner mig själv om att jag valt att leva med henne för alltid. och jag har massor av åsikter. jag är rödstrumpa och feminist. socialist kanske till och med kommunist eller anarkist (allt detta klassificerande). jag tror på direktdemokrati och medborgarlön. jag tror på fri abort. jag tror att gud skapade alla former av kärlek vilket innefattar såväl homosar som biisar som tråkheteron. jag tycker att det är helt okej att byta kön. jag tror att det är viktigt med sex före äktenskapet. jag tycker också att det är helt okej att vara full. och det chockar mig inte att vissa flyr världen med lite braj. jag hamnar gång på gång i situationer där jag måste förklara mig. vissa tycker att jag är dum i huvudet och lättlurad och naiv och whatever som går i kyrkan och ber och allt som hör där till. andra tycker att jag är dum i huvudet som har sex, dricker mig berusad och har homovänner. men det går liksom inte att vara alla till lags. jag kan bara göra det som är rätt för mig. i min värld är gud en tjock, svart lesbisk kvinna. sa jonas gardell. i min värld är gud absolut det. bland annat. och jag vägrar låta mig begränsas. jag kan gott vara både det ena och det andra. såväl som det tredje och fjärde.
palestina. pakistan. irak. iran.
jihad.
muslimska barn tränas tidigt. de förbereds för livet som vuxna. vilket innefattar såväl fasta som fem dagliga bönetillfällen. de tränas för ett liv i kamp. eller. hur var det nu igen. kunde man generalisera. finns det barn som inte tvingas till det. finns det muslimska barn som inte tränas till terrorister. och våra grannar springer runt hela dagarna och skriker. de är muslimer. kanske leker de jihad. becky fischer sa i filmen jesus camp att muslimer börjar indoktrinera sina barn tidigt. alltså måste vi också göra det. och det får mig att må illa. och det får mig att skämmas. trots att jag inte borde behöva det. för jag har valt att vara kristen. jag har valt det för det fick alla mina tankar alla mina åsikter allt det där som är jag att gå ihop. och jag är ledsen för becky fischer tror på allt hon säger. men hon skadar barn. hon får dem att gråta. och barn ska inte gråta över jesus. de ska klappa händer och sjunga i barnkör. på sin höjd.
jesuslägerfilmen var fruktansvärd. de där pingstlägrena jag besökte som liten framstår nu plötsligt som allvarsamma och stillsamma. i filmen sa en nioårig flicka att gud inte kom till kyrkorna där man satt stilla och inte pratade. gud kom bara om man hoppade och skrek hallelujah. och jag tänker på den där gången på landet när prästen sa varhelst två kristna människor möts där är gud. nioåringen och hennes kamrater fick lära sig att abort var fel. att miljöproblemen inte är så farliga och att usa borde resa sig ur liberalismens bojor. och barnen började predika tidigt. och pratade som små vuxna om deras inre resa. om deras tvivel. och om hur de blivit frälsta som femåringar. och jag tänker. en femåring kan inte välja. jag vägrar. det går inte.
vem är jag att ifrågasätta guds kallelser. kanske kallar hon en femåring. men jag tror att femåringar inte behöver frälsas. de är barn. guds rike tillhör dem.
Kommentarer
Trackback