addis

när det är mörkt ute och jag är förkyld. när jag är ensam och vattnet rinner från någonannans köksgolv genom mitt kökstaket ner på mittköksgolv. när jag syr ihop byxor så det inte finns plats för booty. tänker jag tankar jag lovat mig själv att sluta med. fantiserar ihop samtider som inte finns och framtider som inte kommer. förminskar mig själv till något jag inte är. eller ens tycker att jag är.

det är bara just det där som stör mig. och det känns som att jag inte riktigt kan vara en bra kompis längre. och förlåt men det känns bara som om jag blivit en av de där jag flyttade ifrån för att aldrig någonsin bli. det är ju tydligen vanligt att det är så här. det är bara det att det inte händer mig. jag äcklas. och nu är det lite som att jag inte kan slappna av. fast det inte spelar någon roll. och jag undrar allt. och jag vill inte veta. och jag vill fråga. fast mest ändå inte. det är bara det där med attraktionen som en gång var så total. som ändå gjorde att ni fortsatte in i det här andra. jag tänker bara på attraktionen numera. aldrig på det andra.

det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll.

men jag måste prova skriva bort det. för det gnager ändå rätt mycket. och vi pratade allt som fanns att prata. fast jag undrar ändå. just det sista ska jag nog fråga om. det kommer att rivas upp igen. fast för mig är det inte så mycket att riva upp för det har liksom inte gått ihop ordentligt. det var mest det orättvisa i att du aldrig sa något. att jag aldrig fick välja att ha ett förhållningssätt till det. för nu. nu är det bara att gilla läget. för det som var då var tydligen då och nu. nu ska det bara vara vi. och det är klart att det är så det måste vara. men jag kan ändå inte riktigt släppa det.