addis

helgen var för jävlig. allt kändes fruktansvärt och dumt och onödigt. jag kände mig arg, ledsen och sorgsen på en och samma gång. att vi kunde ha missat så mycket. att vi inte förstod varandra. så mycket som vi aldrig sa.

helgen var helt underbar. för jo kom. hon hade bra saker med sig och hon hade bra saker att säga. hon känner mig och vet vad jag behöver för att bli hel igen.

den här gången tjatade jag inte. jag bad inte om något. men jag hade separationsångest och på morgonen viskade jag "lämna mig inte". men jag vet att blir det så, så blir det så. jag orkar inte kämpa för något som vi inte tror på längre. men jag vet också att solen kom fram när du bad mig berätta varför detta var fel, när du ville höra om allt som var bra, då bröt solstrålarna fram genom den annars molnfyllda himlen. kanske var det ett tecken på att fortsätta, var det inte det så var det i varje fall en understrykning på att vi haft det bra.

jag orkar inte längre stå vid kanten och vänta på att du ska putta mig. jag kände mig inte tillräcklig.