manshateri.
det var det där med manshat. mansförakt. det går liksom inte att låta bli. inte när jag hör historier som är hårresande. hisnande. vidriga. och jag har gjort mitt bästa för att inte döma. jag försöker verkligen. men om och om igen berättas historierna. de rullas upp framför ögonen. jag letar inte ens efter dem. de letar upp mig. och jag kan inte låta bli att generalisera. för vissa saker är bara för mycket.
och visst är det synd om de dära schyssta snubbarna. de som så ofta lyser med sin frånvaro. det är ju tråkigt för dem att de måste stå till svars hela tiden. tråkigt att de antas vara svin och idioter. jag skulle tycka det var lite drygt.
men det är synd om mig med. att jag måste vara rädd när jag cyklar hem på kvällen. att jag måste oroa mig för om min polares nya kille inte verkar lite väl aggressiv. och hur är det med hon på jobbet. verkar hon inte lite väl nervös när man rör vid henne. och det är störigt att man inte ens får vara ifred när man stannar cykeln vid ett jävla rödljus iklädd kläder från attendo care. någon kåt jävla snubbe som måste veva ner rutan på sin bil för att snacka. javisst. jag snackar gärna i arbetskläder.gärna när jag har lite bråttom. för lyset kan slå om när som helst. javisst. jag hoppar gärna in i din taxibil. viker ihop cykeln under armen. för kvinnor kan. de gör vad som helst för att suga av gubbar i taxibilar vid rödljus.
det är synd att de snubbar som kallar sig feminister inte ens är särskilt mycket bättre. de borde hålla käften och försöka göra något istället.
och visst är det synd om de dära schyssta snubbarna. de som så ofta lyser med sin frånvaro. det är ju tråkigt för dem att de måste stå till svars hela tiden. tråkigt att de antas vara svin och idioter. jag skulle tycka det var lite drygt.
men det är synd om mig med. att jag måste vara rädd när jag cyklar hem på kvällen. att jag måste oroa mig för om min polares nya kille inte verkar lite väl aggressiv. och hur är det med hon på jobbet. verkar hon inte lite väl nervös när man rör vid henne. och det är störigt att man inte ens får vara ifred när man stannar cykeln vid ett jävla rödljus iklädd kläder från attendo care. någon kåt jävla snubbe som måste veva ner rutan på sin bil för att snacka. javisst. jag snackar gärna i arbetskläder.gärna när jag har lite bråttom. för lyset kan slå om när som helst. javisst. jag hoppar gärna in i din taxibil. viker ihop cykeln under armen. för kvinnor kan. de gör vad som helst för att suga av gubbar i taxibilar vid rödljus.
det är synd att de snubbar som kallar sig feminister inte ens är särskilt mycket bättre. de borde hålla käften och försöka göra något istället.
systerskap är något man gör.
och det såg roligt ut på scenen. för människor som tar sig själva på för stort allvar är så gott som alltid roliga. men hon var modig. hon gav sig upp och hon tog plats. och det var några som började garva. det var de där svartklädda. de där med tovigt hår som alltid tjatar om systerskap och kamp. och långt därinne hoppas jag verkligen att det var något annat än den ensamma flickan på scenen som roade dem. men jag är rätt säker på att det inte var så. de satt nämligen på min filt. och det var inte mina vänner. och tack gode gud för det.
för ibland är det verkligen inte okej att skratta. inte på något sätt. även om man tycker att det är lite skoj.
för ibland är det verkligen inte okej att skratta. inte på något sätt. även om man tycker att det är lite skoj.
sofie är idag en åsiktsmaskin.
det här är ett inlägg om mina åsikter. och jag tänkte skriva om det där med kvinnors och mäns rätt till sexualitet. och hur det alltid ska pratas om kvinnors. och hur vi alltid måste analysera och älta kvinnors. medan män tillåts vara så jävla expressiva i sin sexualitet att hela tidningar vigs åt dem.
men jag såg nyss ett program på teve http://www.kanal5.se/templates/page.aspx?id=17256. det var det där om att bygga en skola i mitt andra hemland. och jag fick mig en massa skratt. för det var sig likt. och inget verkade ha förändrats. förutom du och jag. trots att de var i en annan ände med ett annat uppdrag. och det var skönt att skratta. men sen plötsligt förstod jag det där som jag misstänkte. det är det där med kolonialismen, den som aldrig går ur. och där var försök från en av huvudpersonerna att problematisera. men jag vet inte. varför är det bara korruption. och varför är det bara barn i klungor som svälter. och magsjuka vitingar. och en man som spelade in en musikvideo på det konstiga språket. och jag blir liksom så less att jag vill dö. för det finns en massa annat i afrika. men alltid får vi se eländets elände. vi fick lära oss om pojken som desperat saknade sina bröder, vars målsman nu var mostern som ville skänka honom till tv-människorna från norr och som ibland sa att det var pojkens fel att föräldrarna dog. fast vad vet vi. kanske hittade pojken på det sista. en gång önskade jag att gud och jesus kom och hämtade mamma för jag var så arg på henne. barn säger skumma grejer. och vad är prylen med afrika. varför måste alla de bra grejerna försvinna. varför kan vi inte få se något nytt. det börjar bara bli så ointressant. och det är kanske därför folk inte bryr sig längre. vi vet redan om döden, svälten och eländets elände. och vi vill ha alla etiopiska, tanzanska, kenyanska, sudanska, och whatever de där länderna heter till fadderbarn. men hur ska det gå till. när vi bara får se det dåliga. och varför hjälpa till om vi bara hjälper barnen in i den där tomheten som alla vuxna verkar ha i blicken. och om vi knappt får se några vuxna afrikaner varför hjälpa barnen till det? jag skulle bara vilja se lite mer av det dära underbara landskapet. där man kan promenera till ovanför molnen. och träffa munkar och nunnor som lever sida vid sidan i en kyrka direkt uthuggen ur ett berg. och historierna från landet som ingen lyckades kolonialisera. och jag hoppas att roomservice får lite jävla etiopisk kultur. inte korruption. inte fattigdom. ingen öken. bara historia och kultur. det finns massor. visa det. och låt oss få känna att det finns en mening med afrika.
och jag vill krydda lite till. för jag börjar bli less nu. det handlar om sex. för det första. varför och varför och varför måste vi tjata tjata tjata tjata om det? det är sex hit och dit och sex upp och sex ner. och visst. säg att jag överreagerar för att jag får till det alldeles för sällan. och visst. säg att det bara handlar om att jag inte gör något speciellt med min sexualitet längre. och visst. säg ärligt vad ni tror. sofie, vi tror att du är bitter för att du får kuk alltför sällan. men tänk om det inte alls är så. jag är bara helt uttjatad mina ögon svimmar om de måste se en till löpsedel om orgasmer eller otrohet. det är inte det att jag är pryd. det är klart att det är viktigt med sex. men kan vi inte prata mer om aids och klamydia istället för otrohet och kniporgasm. för det andra. varför är det så jävla intressant att veta vad svenska tjejer (ja, det där jävla programmet på fantastiska tv3) tänker och tycker. what about the boys. undrar såklart jag. vad tänker de när deras polare skriker hora efter deras flickvänner. eller vad tänker de när de tjatar sig till samlag. eller vad tänker de när deras polare blir anklagade för att i fyllan ha satt på slamp-sara. nej, men huvva. inte ska vi tänka på det. det viktigaste är ju att kvinnorna får prata av sig lite i tv3. snubbarna surfar fram en schysst sida, stoppar handen innanför mjukisbrallorna och drar en handtralla.
men jag såg nyss ett program på teve http://www.kanal5.se/templates/page.aspx?id=17256. det var det där om att bygga en skola i mitt andra hemland. och jag fick mig en massa skratt. för det var sig likt. och inget verkade ha förändrats. förutom du och jag. trots att de var i en annan ände med ett annat uppdrag. och det var skönt att skratta. men sen plötsligt förstod jag det där som jag misstänkte. det är det där med kolonialismen, den som aldrig går ur. och där var försök från en av huvudpersonerna att problematisera. men jag vet inte. varför är det bara korruption. och varför är det bara barn i klungor som svälter. och magsjuka vitingar. och en man som spelade in en musikvideo på det konstiga språket. och jag blir liksom så less att jag vill dö. för det finns en massa annat i afrika. men alltid får vi se eländets elände. vi fick lära oss om pojken som desperat saknade sina bröder, vars målsman nu var mostern som ville skänka honom till tv-människorna från norr och som ibland sa att det var pojkens fel att föräldrarna dog. fast vad vet vi. kanske hittade pojken på det sista. en gång önskade jag att gud och jesus kom och hämtade mamma för jag var så arg på henne. barn säger skumma grejer. och vad är prylen med afrika. varför måste alla de bra grejerna försvinna. varför kan vi inte få se något nytt. det börjar bara bli så ointressant. och det är kanske därför folk inte bryr sig längre. vi vet redan om döden, svälten och eländets elände. och vi vill ha alla etiopiska, tanzanska, kenyanska, sudanska, och whatever de där länderna heter till fadderbarn. men hur ska det gå till. när vi bara får se det dåliga. och varför hjälpa till om vi bara hjälper barnen in i den där tomheten som alla vuxna verkar ha i blicken. och om vi knappt får se några vuxna afrikaner varför hjälpa barnen till det? jag skulle bara vilja se lite mer av det dära underbara landskapet. där man kan promenera till ovanför molnen. och träffa munkar och nunnor som lever sida vid sidan i en kyrka direkt uthuggen ur ett berg. och historierna från landet som ingen lyckades kolonialisera. och jag hoppas att roomservice får lite jävla etiopisk kultur. inte korruption. inte fattigdom. ingen öken. bara historia och kultur. det finns massor. visa det. och låt oss få känna att det finns en mening med afrika.
och jag vill krydda lite till. för jag börjar bli less nu. det handlar om sex. för det första. varför och varför och varför måste vi tjata tjata tjata tjata om det? det är sex hit och dit och sex upp och sex ner. och visst. säg att jag överreagerar för att jag får till det alldeles för sällan. och visst. säg att det bara handlar om att jag inte gör något speciellt med min sexualitet längre. och visst. säg ärligt vad ni tror. sofie, vi tror att du är bitter för att du får kuk alltför sällan. men tänk om det inte alls är så. jag är bara helt uttjatad mina ögon svimmar om de måste se en till löpsedel om orgasmer eller otrohet. det är inte det att jag är pryd. det är klart att det är viktigt med sex. men kan vi inte prata mer om aids och klamydia istället för otrohet och kniporgasm. för det andra. varför är det så jävla intressant att veta vad svenska tjejer (ja, det där jävla programmet på fantastiska tv3) tänker och tycker. what about the boys. undrar såklart jag. vad tänker de när deras polare skriker hora efter deras flickvänner. eller vad tänker de när de tjatar sig till samlag. eller vad tänker de när deras polare blir anklagade för att i fyllan ha satt på slamp-sara. nej, men huvva. inte ska vi tänka på det. det viktigaste är ju att kvinnorna får prata av sig lite i tv3. snubbarna surfar fram en schysst sida, stoppar handen innanför mjukisbrallorna och drar en handtralla.
i blame you. yes you.
imorgon är det dags att klättra upp på barrikaderna igen. till minne av den där natten med hat. det blir säkert fint och bra. fast det snurrar i huvudet och jag tänker egentligen mer på det där med rasism i politik. och det där med avsaknad av solidaritet som på något sätt i förlängningen faktiskt också är rasism. att skicka iväg folk som är jagade och söker en fristad. att inte erbjuda sjukvård. osolidarisk organiserad rasism. skulle jag vilja säga. nu kryper det där äckliga partiet också närmre in på. som är nyklippta mammas gossar. och de hatar inte längre invandrare. de vill bara inte beblanda sig. för tänk. om man skulle beblanda sig med en svarting. en blatte. då kanske man skulle få solbrända barn. osvenska barn. med svenskt modersmål. såna som jag.
jag blir bara så trött. ingen är för rasism. alla är mot. ingen orkar stå på barrikaderna. och den som skriker mest syns mest. och visst är några för rasism. visst finns det några som drar på sig bruna uniformer och ställer sig och heilar. men de är fortfarande inget problem. de är störda och äckliga och korkade och obehagliga. det är fortfarande den organiserade. byråkratiserade rasismen som är problemet.
och jag vet att du har läst såna här texter en miljon gånger tidigare och jag skiter fullständigt i det. för så länge som du sitter hemma och gapar och sväljer och säger att du är mot rasism men inte orkar göra annat än i bästa fall pallra dig till en valurna vart fjärde år (och om du låtsas som att du bryr dig extra mycket bara för att du kom ihåg eu-parlamentsvalet så är det ljug. erkänn. du röstade blankt där med) precis så länge kommer det vara ditt fel att det finns rasister. organiserade och oorganiserade.
jag blir bara så trött. ingen är för rasism. alla är mot. ingen orkar stå på barrikaderna. och den som skriker mest syns mest. och visst är några för rasism. visst finns det några som drar på sig bruna uniformer och ställer sig och heilar. men de är fortfarande inget problem. de är störda och äckliga och korkade och obehagliga. det är fortfarande den organiserade. byråkratiserade rasismen som är problemet.
och jag vet att du har läst såna här texter en miljon gånger tidigare och jag skiter fullständigt i det. för så länge som du sitter hemma och gapar och sväljer och säger att du är mot rasism men inte orkar göra annat än i bästa fall pallra dig till en valurna vart fjärde år (och om du låtsas som att du bryr dig extra mycket bara för att du kom ihåg eu-parlamentsvalet så är det ljug. erkänn. du röstade blankt där med) precis så länge kommer det vara ditt fel att det finns rasister. organiserade och oorganiserade.
nu börjar motståndet.
jag tar det personligt. valresultatet. det känns som om någon har spottat mig i ansiktet. det känns rent ut sagt för jävligt. jag trodde inte att jag skulle bry mig så mycket. numera är jag ju så vansinnigt alternativ att jag hatar hela systemet. att allt bara är fucking fel. men när den nya regeringen presenterades så brast det för mig. jag har gråtit. och jag vill ärligt talat gråta ännu mer. det här är inte bra. jag vägrar att se att något positivt ska komma ur det här.
jag vägrar kompromissa.
jag vägrar tänka att det blir kanske bra ändå.
jag vägrar att tycka att det finns något bra hos alla partier.
för ideologierna till höger skrämmer mig. jag är rädd. men jag vägrar låta mig nedslås.
nu börjar kampen.
jag vägrar kompromissa.
jag vägrar tänka att det blir kanske bra ändå.
jag vägrar att tycka att det finns något bra hos alla partier.
för ideologierna till höger skrämmer mig. jag är rädd. men jag vägrar låta mig nedslås.
nu börjar kampen.
val 2006. del I
dagens inlägg ska handla om politik.
jag är trött på precis allt skitsnack som kommer upp kring valet. trött på att det bara laboreras med siffror och miljarder och miljoner och välfärd. den som luras mest vinner. den som har trevligast solbränna och lagommast frisyr. de mest skinande tänderna och schysstaste vännerna. såväl folk som företag ska trillas ska smekas medhårs och inget ska sticka ut.
jag är trött på det. för ingen ställer de där frågorna som jag vill ha svar på. jag undrar om det där med jämställdheten. vem vill göra något riktigt. när ska någon våga sticka ut hakan och säga de där sakerna. det där om att alla kvinnor är rädda för att vara utomhus när det är mörkt. eller det där om att det ibland skulle vara så skönt att klä sig i slöja mest för att den manliga blicken hela tiden tycks bränna hål i min kropp. eller det där om att kvinnor blir slagna. vem vill göra något riktigt åt det? och vem vill göra något för världens kvinnor? det undrar jag.
och jag undrar vad partierna vill göra åt att aids ökar. att afrikas befolkning inom kort kommer att sakna hela generationer. jag undrar vad göran p, maudan, lasse l, lasse o och de andra tänker om det. hur ska vi göra för att världens befolkning ska få det bättre.
och jag tänker. ska jag verkligen rösta i år? är det inte ett större val att handla ekologiskt?
1 maj.
vi pratade om att det var konstigt att institutionalisera kampen genom att avsätta en särskild dag varje år till demonstration. men idag slog det mig att det handlar om så mycket mer än demonstration.
fast på landet utan någon möjlighet att sälla sig till ett demonstrationståg slog det mig med en vansinnig kraft.
det handlar om alla de människor som offrat allt för rösträtten.
det handlar om alla de människor som offrat allt för åttatimmarsarbetsdag.
det handlar om alla de människor som fortfarande sätter sina liv på spel för rätten att uttrycka sin åsikt.
de människorna ska hyllas. de är hjältar.
och idag går mina tankar och mina hyllningar till världens kvinnor. och den kamp som de dagligen utkämpar.
fast på landet utan någon möjlighet att sälla sig till ett demonstrationståg slog det mig med en vansinnig kraft.
det handlar om alla de människor som offrat allt för rösträtten.
det handlar om alla de människor som offrat allt för åttatimmarsarbetsdag.
det handlar om alla de människor som fortfarande sätter sina liv på spel för rätten att uttrycka sin åsikt.
de människorna ska hyllas. de är hjältar.
och idag går mina tankar och mina hyllningar till världens kvinnor. och den kamp som de dagligen utkämpar.
snart kommer revolutionen.
jag tycker att politik är roligt. jag bryr mig om politik och det är min bestämda uppfattning att det finns massor med politik som inte har med vare sig göran eller maud eller fredrik eller vad de nu heter.
jag vill göra uppror. jag är en rebell. jag vill demonstrera stå på barrikaderna och ägna dagarna i ända åt klasskamp. jag vill ta makten från eliten och ge den folket. jag vill slå och skrika och kasta gatstenar. för jag är så jävla less. jag tror på revolutionen för att det inte finns några alternativ. samhället måste förändras.
allra mest är jag trött på att det känns som en feministisk backlash. linda skugges psykbryt (jag tog död på karriär genom att kalla mig feminist) är väl det jag tänker mest på. och det faktum att det handlar om en hel artikelserie som mest verkar handla om ondsint feminism. jag anade att det skulle bli så här när den där dokumentären som för övrigt blivit dömd av granskningsnämnden kom, könskriget hette den visst. därför är det allra mest radikala valet, det mest rebelliska och upproriska att sätta kvinnokampen först i det kommande valet. därför är det mitt fokus.
jag vill göra uppror. jag är en rebell. jag vill demonstrera stå på barrikaderna och ägna dagarna i ända åt klasskamp. jag vill ta makten från eliten och ge den folket. jag vill slå och skrika och kasta gatstenar. för jag är så jävla less. jag tror på revolutionen för att det inte finns några alternativ. samhället måste förändras.
allra mest är jag trött på att det känns som en feministisk backlash. linda skugges psykbryt (jag tog död på karriär genom att kalla mig feminist) är väl det jag tänker mest på. och det faktum att det handlar om en hel artikelserie som mest verkar handla om ondsint feminism. jag anade att det skulle bli så här när den där dokumentären som för övrigt blivit dömd av granskningsnämnden kom, könskriget hette den visst. därför är det allra mest radikala valet, det mest rebelliska och upproriska att sätta kvinnokampen först i det kommande valet. därför är det mitt fokus.
utbrott.
jag är så jävlajävel trött på att det bara är kvinnor i den feministiska rörelsen. men jag är också jävlajävel trött på att behöva be om ursäkt för det. det är inte mitt fel att män inte bryr sig. och jag tänker inte sluta kalla mig feminist bara för att kunna ta in fler i rörelsen. det är en feministisk rörelse inte en humanistisk eller ekvalistisk eller vad man nu hellre vill kalla sig. det handlar om ett maktskifte. det handlar om att män ska börja dela med sig av sin makt till kvinnor. så är det. det går inte att komma ifrån.
att det är synd om män som inte heller kan vara sig själva det är banne mig en bisak. det är självklart att män också ska få utrymme att gråta eller jobba på dagis och inte behöva vara macho och porrberoende. men så länge makten och härligheten bara är deras finns inget jag kan göra.
vill män sluta vara macho får de fan börja med att dela med sig av makten.
(i år skiter jag i klasskampen och väljer kvinnokampen. så det så. nu får det vara nog. jag vägrar bidra till fyra år till med göran)
att det är synd om män som inte heller kan vara sig själva det är banne mig en bisak. det är självklart att män också ska få utrymme att gråta eller jobba på dagis och inte behöva vara macho och porrberoende. men så länge makten och härligheten bara är deras finns inget jag kan göra.
vill män sluta vara macho får de fan börja med att dela med sig av makten.
(i år skiter jag i klasskampen och väljer kvinnokampen. så det så. nu får det vara nog. jag vägrar bidra till fyra år till med göran)