addis

och jag sitter här i din lägenhet och vet att det inte är så. men ibland blir jag så trött. och jag var så peppad. men det var ingen som ville svara. nej, jag har inget att vara svartsjuk på. nej, tydligen aldrig. men vad händer när jag blir det då. när mina hjärnspöken växer sig enorma. och när alla. alla. hela tiden måste tala om hur bra du är. då tänker jag. men jag då. är inte jag snygg. är inte jag rolig. va? är det inte konstigt när hjärnspöken växer när det är minsta gemensamma nämnare, när dina vänner som bara måste berätta att du är världens roligaste, att du är världens coolaste, snyggaste. men jag då. är inte jag cool. ibland känner jag mig osynlig. och när ingen vill svara i telefonen och du är upptagen med de andra. de som tycker att du är världens bäste kille. då. då försvinner jag en smula. och påminns om det som var då som var katastrof och det får inte vara samma. och det är inte samma. och det är absolut inte samma. för det är något annat. men det är känslan i bröstet. den som är min egna som inget kan ta bort. och jag vet att det är okej. men jag är rädd för att bli lurad. rädd för att det är något som pågår bakom min rygg som jag liksom inte ser, men som alla andra fattar. och nej, det är klart att det inte är så. för du är en så bra kille. världens roligaste. världens coolaste, snyggaste. och jag tänker. men om de andra tänker så. varför inte bara vara med dem hela tiden. de som inte är besvärliga. de som inte har håriga ben. de som inte surar.

och ja. jag vet. det är för att de inte är jag. men ändå.

jag vet att jag inte tagit så väl hand om dig på sistone. men så mycket tar upp min tid. och så mycket rusar genom mitt huvud ibland att jag inte riktigt känner att du prioriteras. och det är ju tråkigt. en annan sak som är tråkig är att skriva till dig i du-form. men ibland är det så. och just nu när du så länge varit bortprioriterad och bortglömd får du faktiskt lov till att för en stund förvandlas till något utanför mig själv.

jag vet inte vad jag ska skriva om nu när det var så länge sen sist det kom naturligt. och jag försöker låtsas som om jag ägnat mig åt en massa andra konstformer som jag tycker om och är halvbra på. men icket. jag har istället närt en enorm järnbrist och på så vis fört en alltmer tynande tillvaro. jag har dock självdiagnosicerat mig och i enlighet med detta även självmedicinerat. det har gått föträffligt och de där dagarna när jag kunde somna varsom helst när som helst hursom helst är förhoppningsvis över. sakta men säkert återgår jag till att somna i gitarrens soffa, i tempurriket och i min egna säng. jag har även trots tunga ögonlock orkat se klart minst en film utan att totaldäcka den sista veckan. heja heja. sammanfattningsvis. mer fylld av energi på länge. kan bero på järm och cvitaminbrist. dock är inte vinterns totalmörker inte att förringa som trötthetsbringare. ljuset och sjävmedicinering lyfter mig. tack och bock.

jag har ett nytt jobb som inte är så nytt längre. jag lämnar gammalt bakom för nya verksamheter. det är roligt, nytt och jag trivs. till råga på allt har jag mage att tycka att det är roligt att gå dit varje gång. det vill inte säga lite det. och jag har lärt mig en massa om siffror och brutton och säkerhetsrisker. jag är rätt smart ändå trots all prestationsånget.

okej, bloggen. jag lämnar dig för ikväll. vi kommer ses snart igen.