addis

idag var en länge en överjävlig dag. den där känslomässiga bergodalbanan som ofta kallas för mitt liv gjorde sig påmint och gårdagens toppade självförtroende fick sig en knäck när jag insåg hur mycket trögare jag var än alla andra. och jag tänkte att alla tittade på mig och tänkte, den där bruden med finnarna vad gör hon här? hon är ju helt värdelös. det kändes som att lärarna kikade på mig med medlidsamma ögon och tänkte, henne blir det aldrig något av. så långsam hon är.

och de negativa tankarna samlades i ögonen. och hotade med att rinna ut. trots att några sa att jag var söt. det hjälpte inte när jag kände mig dum och långsam. fast jag la komplimangerna i arkivet. (och plockade fram dem när jag var på toaletten)

jag tänkte att snart skiter jag i allt. jag blir en som sover på en parkbänk och ropar högt åt vinden. och jag romantiserar inte över hemlöshet och galenskap. men ibland tänker jag i smyg att det vore skönt att sitta på en parkbänk och ropa åt vinden, trots att hela världen hör på.

sen ville den där vännen inte träffas särskilt länge. och det kändes inget roligt för jag kände mig bortprioriterad och pytteliten. och ensam.

i det varma kollektivet på östra förstadsgatan. dricker jag kaffe och äter kanelbullar. jennie spelar gitarr och sjunger. hon har hittat en annons till mig i tidningen. allt känns bättre.

på bussen hem slog det mig att någon som jag inte känner har en tavla hemma hos sig som jag har gjort. trots att jag inte kan teckna.

och när vännen väl kom kändes allt mycket bättre. hon tyckte om det jag gjort och blev imponerad. jag tror att hon inte låtsades. och hon som jag känt så länge sa att jag alltid varit kreativ, och jag som tvivlat hela dagen.

eller. jag som tvivlat hela tiden.

jag hatar hösten. den gör mig knas.

sökes: känslokatalysator.
finnes: känslostormandemulatt.