unfriendly sofie skapar sin egen lycka

så förstod du silent treatment. och vi beter oss lite som barnrumpor. men jag orkar inte ta konflikten på något annat sätt. för konflikt är det kanske. bara inte öppet. och ibland tänker jag att det är lite sorgligt, men du är för mycket. kanske är jag också det, det spelar kanske ingen roll egentligen. för jag kan inte ha vänner som jag mår dåligt av. så är det.jag har haft min beskärda del av vänner som varit dåliga för mig. och jag har varit alldeles för snäll och ställt upp alldeles för mycket i mitt liv. är man min vän så är man det på heltid. jag ställer upp, jag lyssnar, jag smeker på kinden. men det betyder också att min vänskap har tagits för given. att jag har blivit lämnad av vänner när det har blivit deras tur att ställa upp för mig. och att jag har blivit människors papperskorg. och ja. jag vet att jag överdriver lite. men jag vet också att det ligger rätt mycket i det hela. jag har varit tvungen att lära mig vilka människor som är bra för mig. och du är inte en av dem. jag är ledsen, men det är så. kanske trodde vi att vi skulle passa ihop, men jag känner inte så. du är elak utan att tänka på det (och kanske tänker du att jag också är det), utan att tänka på det är du hård elak och obetänksam på ett sätt som jag aldrig någonsin skulle kunna vara.  (och per, kanske tänker du att allt detta är jag, men så är det inte, jag kommer aldrig ens i närheten.) jag ser hur du försöker straffa ut mig ur klassen. men det spelar ingen roll. för jag bryr mig inte. inte ett dugg.

och du hade setts med en tjej som inte jag känner. och jag kände en klump i magen. och jag skämdes inför mig själv för den där äckliga klumpen. så jag tog på mig mitt nya fina plagg och tänkte nya starka tankar. och vet du? det kändes bättre. jag är en ung, stark kvinna som klarar mig. jag passade inte ihop med dig. och du passade inte ihop med mig. vi var inte skapta för varandra och då ska man inte leva ihop heller. så är det med det. och jag fokuserar på det goda. och det gör mig kräsen. jag förtjänar någon som jag passar ihop med. (även om jag är fel, finnig och ful)

och jag hade glömt bort att jag ibland påverkar människor mer än vad de påverkar mig. härom dagen blev jag påmind. kanske låter det som skryt eller självgodhet. men jag tror att det kan vara så i allas liv. jag tycker att det är jobbigt att bli satt på piedestal, för det känns som att jag måste leva upp till så mycket. jag får sån press på mig. och ibland har jag lyckats vända det till något positivt, men de flesta gångerna vill jag bara ramla ner. för jag blir så rädd för att göra människor besvikna. och jag är rädd att jag snart måste göra någon besviken. fast jag har bestämt att det inte är upp till mig. och det känns otroligt moget och framför allt som ett otippat beslut av mig. (fast jag är pånyttfödd och om möjligt ännu mer beslutsam)

jag är nöjd med min vardag som den är. jag vill bara kramas mera och diska mindre. och snart är jag hos johanna och vi ska leva loppan hela måndagen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback