addis

och hon hade en sång med. och jag började grina.

han hade aldrig varit kär. aldrig varit kär. oj, har du inte? men sen mindes jag. han är ju fortfarande bara barnet. när jag var i hans ålder visste jag heller inte så mycket om det hela.

men den här tiden på året får mig att minnas. och när solen brände på ryggen mindes jag den där våren. den våren som jag bestämde att jag var kär.

och jag är trött på alla spel som ska spelas hela tiden. och jag är trött på dina spel. och dina. och dina. och dina med. jag vill att allt ska vara enkelt. jag gör allt som står i min makt för att allt bara ska vara enkelt. varför envisas ni med att komplicera mitt liv?

hon förtjänar världen.

när hon är ledsen så ringer jag. och hon blir glad. för det betyder att jag bryr mig. det betyder att jag ser henne. oavsett vilken tid det är.

men du. du förstod aldrig hur jag visade omtanke.

det är stressigt nu. stressigt och oroligt. och jag vill bara skita i allt och titta på fjärilar och äta falafel. men det går inte för allt måste styras upp.

jag är less nu. jag vill inte längre.

det är krävande att vara omtänksam. så krävande att jag blivit elak istället.

och det snurrar i huvudet. och jag längtar längtar efter manlig bekräftelse.

det gör mig trött. för jag vill kunna strunta i det. jag vill att det ska vara oviktigt. men ändå undrar jag om du ska skriva snart?