addis

och jag har fortfarande ont. och jag funderar på varför saker gärna ser till att vara så förbaskat olägliga. och jag tror att du också tyckte att det var trevligt att träffas för du följde mig hem. och du gick inte. och jag tror att jag ska tvinga in dig i mitt liv. och det är för att jag tror att vänskap är bra. och allt kändes avslappnat. och jag har fortfarande ont. och det är inget som hjälper särskilt mycket. och jag ska nog bli full imorgon. och jag tänker att det hjälper nog en stund. och jag undrar hur elaka människor kan bli så elaka. och jag tänker på den långe. och jag tänker att jag vill krama honom. och säga att det ordnar sig. och jag vill säga att vi tar emot när han faller. och jag bestämmer att även fast jag fortfarande har så ont att det stundtals känns som att jag ska kräkas av smärta eller kanske svimma eller gråta så har jag det väldigt väldigt bra.

(och om du kunde se mig nu skulle du se att jag har massor av vänner som är män. och du skulle se att det inte var ett problem. men du skulle bara låtsas tycka om dem.)