addis

imorgon är det dags att klättra upp på barrikaderna igen. till minne av den där natten med hat. det blir säkert fint och bra. fast det snurrar i huvudet och jag tänker egentligen mer på det där med rasism i politik. och det där med avsaknad av solidaritet som på något sätt i förlängningen faktiskt också är rasism. att skicka iväg folk som är jagade och söker en fristad. att inte erbjuda sjukvård. osolidarisk organiserad rasism. skulle jag vilja säga. nu kryper det där äckliga partiet också närmre in på. som är nyklippta mammas gossar. och de hatar inte längre invandrare. de vill bara inte beblanda sig. för tänk. om man skulle beblanda sig med en svarting. en blatte. då kanske man skulle få solbrända barn. osvenska barn. med svenskt modersmål. såna som jag.

jag blir bara så trött. ingen är för rasism. alla är mot. ingen orkar stå på barrikaderna. och den som skriker mest syns mest. och visst är några för rasism. visst finns det några som drar på sig bruna uniformer och ställer sig och heilar. men de är fortfarande inget problem. de är störda och äckliga och korkade och obehagliga. det är fortfarande den organiserade. byråkratiserade rasismen som är problemet.

och jag vet att du har läst såna här texter en miljon gånger tidigare och jag skiter fullständigt i det. för så länge som du sitter hemma och gapar och sväljer och säger att du är mot rasism men inte orkar göra annat än i bästa fall pallra dig till en valurna vart fjärde år (och om du låtsas som att du bryr dig extra mycket bara för att du kom ihåg eu-parlamentsvalet så är det ljug. erkänn. du röstade blankt där med) precis så länge kommer det vara ditt fel att det finns rasister. organiserade och oorganiserade.