addis

och det såg roligt ut på scenen. för människor som tar sig själva på för stort allvar är så gott som alltid roliga. men hon var modig. hon gav sig upp och hon tog plats. och det var några som började garva. det var de där svartklädda. de där med tovigt hår som alltid tjatar om systerskap och kamp. och långt därinne hoppas jag verkligen att det var något annat än den ensamma flickan på scenen som roade dem. men jag är rätt säker på att det inte var så. de satt nämligen på min filt. och det var inte mina vänner. och tack gode gud för det.

för ibland är det verkligen inte okej att skratta. inte på något sätt. även om man tycker att det är lite skoj.