addis

i början fattade jag inte. sen började jag ana. men jag tänkte på systerskapet. jag tänkte på att vi ändå hade rätt roligt tillsammans. jag började känna en oro i kroppen när du var i närheten.  för jag visste aldrig. jag kunde aldrig känna mig säker och aldrig känna mig trygg. för när som helst kunde det komma. och alltid ville du styra och ställa och säga åt mig vad jag skulle göra.
 
sofie. gör såhär. men sofie om du säger så här. och sofie, du måste skärpa dig med att komma försent. du är aldrig i tid. och sofie. du får inte prata så mycket. och sofie. din röst är så hög. och sofie du skrattar så mycket.

det blev för mycket och jag gled bort från dig och den negativa energin som bara blev för mycket för mig. jag tänkte att det blev bättre med dig på lite avstånd. det blev inte det. du säger saker utan att tänka. och det är ok. det gör jag också. men det måste finnas gränser. man kan inte säga precis vad som helst. andra kan bli ledsna. jag blir ledsen och arg. och besviken.

för vet du? du trycker ner folk. du får dem att känna sig små. och jag inbegriper inte dig längre i systerskapet. du är inte med. spiken är satt i kistan. och du hamrade duktigt fast den själv.

kanske borde jag ha sagt ifrån bättre. kanske brytt mig mer om vår relation. men jag pallar inte. för du. du tror att du alltid har rätt. och idag var droppen. jag tänker inte ha mer dåligt samvete för att jag inte ägnar tid åt dig.