addis

igår träffade jag emma. emma som jag inte sett sen innan så mycket. och jag var nervös. så nervös att jag höll på jättelänge med att byta kläder. och det kändes som en date. för jag tänkte. tänk om vi har slut på saker att säga till varandra. tänk om vi pratade oss sönder och samman den där hösten när vi var så unga och naiva och inte visste så mycket. i varje fall inte jag. och vi sågs vid trappan på medborgarplatsen. där den där klubben ska flytta när slussen ramlat ihop. och hon såg ut som förut. fast vuxen. och jag såg likadan ut. och det blåste så vi skyllde tårarna på den. nu känns det som om jag aldrig vill tappa henne igen. allt var detsamma. hon plockade bort hårstrån som jag tappade. och jag pratade. och hon pratade. och jag hade plockat hårstån om hon hade tappat några.

och jag tänker. att mina gamla sthlmskompisar är såna som man aldrig får glömma. såna som betyder mycket och såna som aldrig försvinner. och nu när jag blir påmind om det. känns det drygt att bo i malmö. trots att jag älskar stan mest av alla städer. mina gamla sthlmskompisar är så olika mig att vänskapen sitter på djupet. den går aldrig ur. den går aldrig att tvätta bort. och jag vet att det inte är hittepå. att det inte är bara för att vi ses så sällan att vi börjar romantisera. fast jag tycker att sthlm är pissigt egentligen. börjar jag nu tänka på att man kan ju bo här med emma, annie, markus, annamaria, ida, linnéa, iman, sara, esteban och leva loppan.

det är tröttsamt att göra skitgörat. det är så tröttsamt att kreativiteten har tagit semester. igår blev jag irriterad någonting så gräsligt. för de är inte alltid så välplanerade. välorganiserade som jag skulle vilja. det gör min praktik en aning krångligare. fast jag fick tröst. jag höll klaffen om irritationen för på kvällen skulle jag få sushi.

och dessutom hade jag en rolig tunnelbaneresa. två tjejor. en äldre mellan 25 och 30 en yngre ca 16. pratar om ett barn. den yngre frågar hur gammal den är. den äldre svarar: den är född i september så den är typ ett år. god damn tänker jag. matte är inte min starka sida heller. men september? det betyder ju att bebisen är lite mer än ett halvår. hur kan det bli ett år?  till kvinnans försvar får man väl säga att det är brukligt att avrunda uppåt efter fem. direkt efter börjar de tala om ålder. den yngre säger. men du. du är väl 36. den äldre svarar lätt upprört. jag är faktiskt 29. då blir jag tvungen att gå av. jag blev så uppmuntrad att jag höll på att brista ut i gapskratt. sen. såg jag en helt blond barnfamilj. mamma. och tre småbarn. ALLA hade äckeldreads. då fick rusa ut från stationen. det blev bara för mycket.

nu ska jag göra något roligt.