addis

ett nytt jobb i en ny miljö. med gamla rutiner. gamla vanor. nya människor som hon på något sätt ändå känner alla i personalen. och alla som bor där. fast den här gången finns det människor som är kända på plats. flera stycken tom. även såna blir gamla. och även såna blir panka och måste ta timvik.

och även såna måste tydligen dö. helt fucking ärligt. ingen ironi nu. jag är ledsen i själen över att anna nicole smith har dött. det känns sorgligt. och ja, sorgligt. jag är ledsen i själen över marianne fredriksson. ett viktigt författarskap är borta. och jag hoppas att hennes böcker fortsätter att läsas. och johanna sällström. vad var det som hände. hur blev det så. jag visste inte att hon bodde här att hon fanns i stan. och kanske blev allt bara svart för henne. som den där gången i norrland. när jag satt på en översnöad fotbollsplan i en vintermörk hemby och fick ett val, och jag inte kunde välja det mörka för jag kan inte uppslukas. kanske var det så svart för henne alltid. kanske var det sådär svart som min klasskompis mamma som inte orkade med livet som inte ville dela livet med sin man som inte ville se sina unga män till söner bli pappor som inte längre ville omskola sig som bara ville uppslukas av det svarta. och som hängde sig därhemma.

och mitt i all död har den där modellen som svalt sig till döds varit ett föredöme för sin lillasyster som nu även hon har svultit sig till döds. och jag tänker. att mycket kan man säga om mig. men jag försöker alltid vara ett vettigt föredöme särskilt för babysystern i tonåren. och jag tror att jag lyckats.

det var trevligt att bonda lite igår.