addis

okej. så här är det. jag tycker det är svårt med tvåsamhet. jag har problem med att vara utelämnad så där till en annan människa. jag har problem med att anpassa mig. att efter en känsloorgie på 2,5 år skakade om mig alldeles för mycket har satt spår som jag inte hade en aning om. som visar sig nu långt senare. jag kommer på mig själv med att be om ursäkt för saker som inte ens behöver bes om ursäkt för. för det var bara du som krävde det. och det var aldrig jag. det var du. jag är den första att erkänna mina brister. jag är dålig på en massa saker. till exempel älskar jag att kasta sten i glashus. jag älskar att se världen i svart eller vitt. och jag älskar även kulturtrash. jag har även andra laster. men mest av allt är jag en rätt schysst person. en som har lätt för att interagera med andra. fast inte med dig.

och jag är skakad över dagens insikt. att det var du som fick mig att tvivla den här gången med. inte du som person. inte att jag fortfarande vill ha dig. jag gick vidare överraskande fort. det var alla de där sakerna som hände under de dära åren. jag släpper inte efter på känslorna som jag gjorde tidigare. och jag är hela tiden på min vakt och funderar på när gitarrfredric ska förvandlas till dig. och jag har varit så trött på sistone. och det är misstänksamheten som krypit alldeles för tätt inpå som har varit alldeles för tung för att bära. och jag menar misstänksam över det här med tvåsamhet. kan det verkligen vara såhär? borde det inte komma något snart? borde han inte börja klaga på än det ena än det andra draget? men han gör det inte. och jag saknar honom nu. han är jättebra. och jättefin. och han funderar med. och undrar en massa. och ställer frågor. och han låter mig aldrig tvivla för jag kan läsa glädje i hans röst. och hans sätt att lägga handen i mitt ansikte får mig att förstå att jag är det finaste.

gitarrfredric är sur på morgnarna. jag med. vi går runt och gnölar en massa. jag tappar lite vatten på golvet. och han kommer genast med trasan. jag kallar den nya kameran för kukkameran och han försöker trycka på några knappar. och rätt vad det är spiller han kaffe över hela bordet. och jag hämtar trasan. och hans huvud rasar in i dörrkarmen och han svär så det osar i hela lägenheten. och jag blåser lite på det onda. och vi gapar och skriker och svär. men aldrig på varandra.

och jag längtar efter att han ska komma hem. jag hoppas att det ska bli lite gitarrspel. och vi kramas väldigt mycket. och han är lite dålig på att säga saker. men det gör inget. för han menar allt. det finns inga tvivel. det är vi just nu.