addis

kanske är det lite som att kasta pärlor för svin. fast jag har klätt mig helt fin i klänning och min nya väst. och halsband. och korkskruvar. men lite gladare i hjärtat blir jag nog ändå. av att glida omkring och vara fin.

jag fick ett mail från resedagboken där jag blev påmind om j resa. helt otroligt. jag hörde av mig till honom förut. ingen respons. men nu så. och c vi som hängde så mycket förra hösten och i våras. och sen bara gled du iväg. och a. som inte heller hör av sig. förutom på julafton. störigt. och s. du som vill att jag ska lyssna tills öronen blöder. så mycket att det är jag som drar mig undan.

och det som nog gör ondast. v. jag trodde inte att du skulle försvinna in i tvåsamhetens töcken. men det gjorde du. varför göra sig besväret att skaffa sig vänner om det bara ska vara på deras villkor hela hela hela hela tiden.

för övrigt undrar jag varför vackra flickor inte får kyssa vackra pojkar. femårsjubiléet närmar sig med stormsteg. och var är jag? på så gott som samma punkt som då. kysser fortfarande inte vackra pojkar. och försöker intala mig själv att det är oviktigt. att jag inte alls är frustrerad. för det är jag verkligen inte. inte alls. independent women och allt det där ju.

jag vill gå på date. jag vill hångla. så nu är det sagt.

annars är det rätt trevligt här ute. jag ska sluta klaga och börja skapa. och nu nu är det banne mig dags för curling.

baslinjeeleverna pratar lustigt. en låter som att hon är instängd i en liten låda när hon pratar. en annan låter som att han skrikit sig hes och förstört stämbanden. och man får inte skratta. för det är såklart inte deras fel. och vissa av dem förstår jag inte alls. ändå ska de prata med mig. och jag känner mig elak som bara ler lite och viftar bort det. men jag vet inte hur jag ska hantera det på annat vis. och man ser frustrationen i flickans ansikte, hur hon kämpar för att jag ska förstå. och hur inte når fram och hur hon förstår att jag bara ler och viftar bort det hela. men de förstår varandra och de skäller ut varandra antagligen för allt och ingenting. men det låter rätt dramatiskt.

och igår tog jag pojken med de vackra ögonen i handen. fast det var mitt under gudstjänsten när alla skakar hand med alla så det gills inte riktigt. men det var konstigt att vi pratade om det dära fotbollspelet och att han knappt hälsade sen. märkligt. men så gör de tydligen. det säger ingrid.

vi skapar oss lite drama i den gråa januarivardagen.

det känns skönt att inte ha något att analysera till döds.

nu ska jag hämta min vackraste johanna.

det var en sjukt trevlig kväll, det hände massa saker och samtidigt var det bara en helt vanlig fest fast med fyrverkerier. jag träffade massa människor jag nog aldrig skulle valt ut själv. men det var spännande. en var ekonom och tyckte det var lustigt att läsa genusvetenskap. ja, så lustigt att han berättade det för andra närvarande som en rolig historia. galet. en annan galen grej var att en brud som jag pratade jättelänge med lackade på sin pojkvän för att han pratade med mig. snurrigt. det var ju rätt länge jag som lackade på min pojkvän för att han inte hajade. men den häringa flickvännen var rätt berusad. och vem är jag att analysera dem, jag vet ju inte hur den snubben brukar bete sig. jag hade dock ett mycket oskyldigt samtal med honom om livet i största allmänhet och han visade tydligt att hon var flickvännen (vilket hon själv redan tidigare berättat under den halvtimmen som jag samtalade med henne). och nej. jag tänker inte dra några som helst slutsatser om tidigare händelser i mitt liv utifrån det här.

sofie har ridit häst. yes box. det var helt otroligt roligt. jag är nog för gammal för att vara hästtjej nu. synd. jag får bli en hästtant. det låter i och för sig sjukt mycket coolare. jag vet en dam som är 84 som går på ridskola. det är kanske inte riktigt så gammal jag tänker vara när jag börjar, men med det i bakhuvudet känns det ju inte direkt omöjligt att pallra sig iväg till ridhuset. och jag tror att jag ändå var alldeles för rädd när jag var liten. hade ändå inte blivit någon vettig hästtjej av mig.

jag undrar lite vad det blir av mig till hösten. det måste tänkas på och det måste fixas med. lite oro i hjärtat, men det löser sig. bara jag får komma iväg till stan igen. landsbygden gnager lite i själen.

jag har blivit bjuden på kalas. och insett att jag har obligatorisk skoldag på min födelsedag. den första jämna. ja, ja. det ska ju aldrig bli riktigt bra. fast jag tror att det kan bli roligt. vi har utställning och det kan ju vara trevligt att få visa upp vad som gjorts under exilåret. folk undrar säkerligen.

jullovet var underbart. och påfrestande. familjen blir lite mycket till slut.

efter flera veckor i det mörkaste norrland, där jag fann ljus med hjälp av kärlek- den där sortens kärlek som är den allra viktigaste är jag återigen i kreativitetens högborg

det har hänt en massa.

och jag har landat på fötterna.

i vanlig ordning.

jag är stark i mig själv och ibland tror jag att det skrämmer.

fast ibland tror jag nog lite väl mycket.

men jag har det bra.

fortfarande massor av komplimanger. från alla håll och kanter. ibland tror jag att folk ljuger mig rätt upp i ansiktet. fast det spelar ingen roll. jag är en sucker för dem och blir starkare av dem. jag behöver dem just nu och de bara kommer till mig.

den pretentiöse är kattallergiker. så klart. jag vill ta dit min katt och stoppa den under näsan på honom. in his face för den gången han gjorde henne ledsen.

jaha. nu vill du ta vårt hus. vår fasta punkt i livet. sen vill du ta vår syster. vår allra bästa lillasyster. sen tycker du att det är en bra idé att fira jul med oss.

jag minns när jag började barnvakta. då var jag tolv. alltså var min bror sju och systeryster sådär en 1,5. men då, då var det helt ok att lämna oss. vi klarade oss bra. vi växte oss starka tillsammans med vår superhjälte till morsa. du fanns aldrig där för oss förutom när det var något du behövde gnälla på. vi var aldrig tillräckligt.

till oss sa du att vi var misslyckade. jag minns när jag kom hem och var stolt över ett prov som jag hade nästan alla rätt på. jag var väl sådär en 10-13 år gammal, jag minns inte. det hände nog flera gånger för jag var duktig. du sa inte att jag var duktig. du sa inte att jag var bra. det enda jag fick höra var att jag inte lyckats få alla rätt. bror fick inte en klapp på axeln och en dunk i ryggen när han tog studenten. nej, du hetsade honom med universitet tills han grät. han grät. min stora tuffe lillebror.

jag orkade inte längre oroa mig. jag orkar inte längre vänta på att du ska ringa och säga precis vad som helst. därför är du inte längre välkommen i mitt liv. jag har försökt för sista gången.

men ändå har du mage att fråga supermother om du är välkommen till jul.

jenny lagar soppmiddag ivkäll. för hon fyllde år häromdagen. hon blev lagom gammal. och det blir nog en trevlig kväll. mysig. det är mycket sånt här ute. mys.

jag syr på mina byxor och planerar allt som jag ska göra sen. fast tiden håller på att rinna förbi mig. men sen blir bra. inte nu.

nu är jag på landet och letar efter ett ställe som serverar pommes på förmiddagarna.

norrland är nära och jag längtar efter det. hela ensliga landsänden.

imorgon fyller min mamma femtio. och nästa gång jag fyller år blir jag hälften av hennes ålder. så lustigt.

eller kanske inte.

imorgon ska jag äta våfflor och prata med gubben i det blå!