addis

hon vet inte riktigt vad hon ska säga. hon vet inte vad hon ska kalla det. det är inte så att hon känner sig hel med honom. inte alls. det är inte som att han kompletterar henne. eller något annat hittepåskit från hollywood. det är mer som att hon rodnar när han kommer på tal. det är mer som att hon är lite osäker. fast inte på honom. inte på dem. för han lyfter henne i luften och skakar om henne. han håller om henne ordentligt och tillåter henne inte att tvivla. så hon tvivlar inte. inte som hon alltid gjorde på dig.

istället känner hon sig fnittrig. fnittrig som en tonåring. osäker för hon vill verka cool inför hans vänner. och hon vill verka tillräcklig. för det verkar som om hans vänner tycker så mycket om honom. samtidigt. samtidigt bryr hon sig inte ett dugg.

för de är bra tillsammans. än så länge.

och allt bleknar.

han är söt. han har fint hår. han spontanlyfter. han håller om mig. och liksom fingrar på mina kinder. och det är fortfarande tidigt. men det är bra.

idag var vi såna som hånglade i solen. och åt glass.

och nu är det min sista kväll i stan. och det känns bra. det känns skönt att komma hem igen. och det känns som en bra sista kväll. jag lagade mat. jättegod mat. och på praktiken blev det lite konstigt. för när jag kom tillbaka för att jag glömt de fina skorna sa de precis. oj, där kommer hon. det var uppenbart att de pratade om mig. och jag skiter i vilket. för jag fick en bra rekommendation. så det känns som att det kvittar.

men sthlm påminde mig om att det är fantastiskt med vänner. och de är verkligen verkligen fina allihopa. fast igår var ju lite konstig. idag tänkte jag på gitarrmannen. och idag ringde jag en liten stund. och han undrade om jag verkligen behövde gå hem först. och jag insisterade. på att gå hem först. det ska bli skönt.

sista kvällen är bra. sällskap är fint. systerskap är fint. och viktigt.

och imorgon ska jag krama på johanna. klappa på katten. och kanske. men bara kanske äta en falafel.

det var det där med gammal kärlek. och jag blev så paff i eftermiddags att jag sa ja till grejer som inte passade in i mitt tidsschema. det var inte så bra. för det var ju egentligen självklart att du skulle höra av dig nu. för häromdagen ville någon ses som aldrig vill ses annars. och det hör ihop med inledningen. för är det inte alltid såhär.

och du sa saker. inte  för något särskilt egentligen. för allt är så längesen egentligen. och vi är vuxna nu. och bär våra känslor på annat håll. men det rör vid ett särskilt område i mitt hjärta. och ibland känns det som att jag skulle släppa allt om du ville. det är inte första gången som jag tänker det. men första gången jag formulerar det utanför mitt huvud fem år senare. eller är det sex? jag minns inte riktigt. och det spelar ingen roll egentligen. för det blev aldrig som jag ville. och jag måste leva med det. och kanske borde jag släppa. lägga ner. aldrig mer höra av mig. och gitarrmannen värmer mitt hjärta just precis nu. och jag vet inte vad som händer med honom. och vi. vi hade en hetsig samtid. i en hetsig period av våra liv. och jag ville så mycket.

och nu. nu blev jag mest påmind om det där som var. och om att det var så sorgligt. och om att jag var så ledsen. och att jag tyckte så mycket om dig. fast jag tror mest att det var för att jag tyckte att du var så stilig. och jag tycker fortfarande det. att du är vacker. och det är kanske det. det kanske är det som bråkar i mitt huvud. att det är du som är mitt mansideal. att du ser ut exakt så som jag tycker är passande.

fast det var trevligt. och det var helt stört hur lätt du läste mig. för efter tjugo minuter sa du. du. du verkar inte så arg längre.

huvudet på spiken.

jag är fan jävlig harmonisk now a days.

så blev du glad och sa jättegärna. vi pratade om veckan som varit och om livet. om resor. om att glömma bort att gå på bio. om konserterna i augusti som jag måste gå på. det var hur sent som helst. men vi pratade ändå. och jag hade morgonröst och du låtsades som ingenting. och du skrattade. du skrattar så fint.

och jag kan inte riktigt greppa det här. det känns som en inledning. och det har varit så många avslut att jag inte riktigt förstår. men man måste inget. det finns inget särskilt att fundera över. analysera. välja. ingenting. det är bara enkelt. jag har glömt det. hur enkelt det är med inledningar.

och man vet fortfarande inte riktigt säkert. vi kanske bara har hakat upp oss för att jag skulle resa bort. eller för att det är vår. men spelar det egentligen någon roll. det viktigaste är att det blir varmt i bröstet när du ringer.

kreativiteten har tagit semester. jag har träffat vänner. precis alla hann jag med. så när som på de som inte hörde av sig. och en hörde av sig i sista minuten, och det hade verkligen varit på tiden att vi sågs. men jag orkar inte. praktiken har sugit musten ur mig. igår när jag stod i ett rum förstod jag varför. rummet var nämligen fyllt av följande: två praktikanter. en designer. ett barn i en vagn med moder. två ägare. en webbansvarig. kartonger proppfulla av kläder. tomma kartonger. en produktionsansvarig. en säljare som springer ut och in. och alla. alla pratar samtidigt. och telefonen ringer. och leveranser levereras. och det byggs samtidigt. och telefonen ringer. och stylisten vill något. och skorna. är skorna färdiga? och lådan. någon måste kolla i lådan. och mötet. och kommer champagnen att räcka? och leveranser kommer. och precis där. när barnet började grina förstod jag varför jag är så trött i sthlm. och jag blev fnissig bland alla kläder som jag sorterade fint. om det är något jag lärt mig under veckan så är det vikten av organisation. och jag är bra på att styra upp. även om jag ibland lever i en sjukt oorganiserad vardag och glömmer det mesta. fan. jag antar att jag måste styra upp lite där hemma nu.

och den där sista vännen som inte hinns med förstår. och det är underbart. för precis därför är hon inte som er vän. hon som aldrig förstår. hon som tror att egoist är ett trevligt mellannamn.

häromdagen började någon fråga lite för mycket. på ett sätt som gjorde att vissa bitar verkligen satte sig på plats ordentligt. och jag ångrar ingenting. jag tänker att allt är verkligen bäst så här. jag mår bäst utan. och det kanske beror på en massa skit. som hormoner till exempel. jag exprimenterar inte mer med det sen världen började se lite klarare ut i färgerna. men jag tror inte heller på att skylla en massa grejs på det. jag tror på att ta ansvar.

det var en fin kväll. jag hade mer pengar än jag trodde så jag kunde fika ute till middag också. najs shit. och snart är det dags att lämna det temporära hemmet på arkadvägen. och det är inte konstigt. för det är något onormalt över att ha globen till närmsta granne.

på utställningen ringde det. det var andra gången i rad. det var trevligt. jag längtar faktiskt efter fortsättningen nu.

pinsamt. så vansinnigt onödigt. jag skäms ihjäl. herregud.

jag klippte mig i fingret på praktiken. men jag åt indisk mat med en vän från alltid. hon så så glad ut. och hon var så tvåsam, men det var okej för äntligen hade hon funnit det hon letat efter så länge.

och jag undrar om jag verkar tokig nu. fan.

och jag undrar vad jag ska säga. om han ringer.

han kanske slutar nu.

igår träffade jag emma. emma som jag inte sett sen innan så mycket. och jag var nervös. så nervös att jag höll på jättelänge med att byta kläder. och det kändes som en date. för jag tänkte. tänk om vi har slut på saker att säga till varandra. tänk om vi pratade oss sönder och samman den där hösten när vi var så unga och naiva och inte visste så mycket. i varje fall inte jag. och vi sågs vid trappan på medborgarplatsen. där den där klubben ska flytta när slussen ramlat ihop. och hon såg ut som förut. fast vuxen. och jag såg likadan ut. och det blåste så vi skyllde tårarna på den. nu känns det som om jag aldrig vill tappa henne igen. allt var detsamma. hon plockade bort hårstrån som jag tappade. och jag pratade. och hon pratade. och jag hade plockat hårstån om hon hade tappat några.

och jag tänker. att mina gamla sthlmskompisar är såna som man aldrig får glömma. såna som betyder mycket och såna som aldrig försvinner. och nu när jag blir påmind om det. känns det drygt att bo i malmö. trots att jag älskar stan mest av alla städer. mina gamla sthlmskompisar är så olika mig att vänskapen sitter på djupet. den går aldrig ur. den går aldrig att tvätta bort. och jag vet att det inte är hittepå. att det inte är bara för att vi ses så sällan att vi börjar romantisera. fast jag tycker att sthlm är pissigt egentligen. börjar jag nu tänka på att man kan ju bo här med emma, annie, markus, annamaria, ida, linnéa, iman, sara, esteban och leva loppan.

det är tröttsamt att göra skitgörat. det är så tröttsamt att kreativiteten har tagit semester. igår blev jag irriterad någonting så gräsligt. för de är inte alltid så välplanerade. välorganiserade som jag skulle vilja. det gör min praktik en aning krångligare. fast jag fick tröst. jag höll klaffen om irritationen för på kvällen skulle jag få sushi.

och dessutom hade jag en rolig tunnelbaneresa. två tjejor. en äldre mellan 25 och 30 en yngre ca 16. pratar om ett barn. den yngre frågar hur gammal den är. den äldre svarar: den är född i september så den är typ ett år. god damn tänker jag. matte är inte min starka sida heller. men september? det betyder ju att bebisen är lite mer än ett halvår. hur kan det bli ett år?  till kvinnans försvar får man väl säga att det är brukligt att avrunda uppåt efter fem. direkt efter börjar de tala om ålder. den yngre säger. men du. du är väl 36. den äldre svarar lätt upprört. jag är faktiskt 29. då blir jag tvungen att gå av. jag blev så uppmuntrad att jag höll på att brista ut i gapskratt. sen. såg jag en helt blond barnfamilj. mamma. och tre småbarn. ALLA hade äckeldreads. då fick rusa ut från stationen. det blev bara för mycket.

nu ska jag göra något roligt.

och nu konstateras att familjen bomans samtliga medlemmar på rallargränd följer mitt liv via internet. välkomna. hoppas att ni inte blir förfärade. förskräckta. men det är ju my shit det här. så jag antar att jag får stå för det.

i stockholm är allt fortfarande skumt. jävligt skumt. min bror gjorde en signe (dvs spenderade natten i ett okänt trapphus) jag spenderar mina dagar med åsa westlund (dvs hon som gjorde de där snygga målade träskorna) häromdagen var jag på upptäcktsfärd på söder och sprang in i både anna lindh och putte wickman (dvs deras gravar) en dag var jag ute på uppdrag och höll på att krocka med en lång man i lila sammetsjacka och barnvagn (dvs rickard wolff). imorgon ska jag träffa en kompis som jag inte sett på minst fem år (dvs bryssel-emma). och jag spenderar så sjukt mycket pengar att det är ohållbart. (dvs jag har köpt följande nödvändigheter: en vinröd portfölj, block och mappar, en vårjacka, en lång trikåpolo, ett par gråa leggings i stickad spets, ett par mönsterstickade ullstrumpor, ett par mönsterstickade bruna strumpor, pärlor och vajer för att göra smycken, svart discogarn,st en herrskjorta som är som en klänning, en tröja med ballongärmar, ett par örhängen, hårsnoddar, hårspännen. no jeans, no shoes. det som jag faktiskt på riktigt skulle kunna behöva. eller kanske är inte jeansen så nödvändiga. men faktumet att jag återigen är en sån som går i trasiga skor står mig upp i halsen.) i stockholm känner jag mig inte hemma. jo, i lägenheten gör jag det. men inte på stan. bland mina vänner känner jag mig hemma. jag har glömt bort att sakna dem. men nu när de är nära kommer jag ihåg. de brukade vara viktiga. men stockholm är inte välkomnande. där malmö är omfamnande. är stockholm en tunnelbanehets och ett antagande om att man känner till allt. på praktiken printar en av den ur kartor åt mig från hitta.se. jag bockar tacksamt. hon fattar.

idag tror jag att jag ska ringa. kanske.

precis när jag började fundera på om det kanske var okej för mig att ringa för jag ville ju prata med honom och jag tycker inte om spel fast jag övertalade mig själv att vara lite chill lite cool vänta lite mer och idag när jag har ont i hela kroppen och är trött och luktar illa och jag precis funderat rätt mycket igen på det där med töntig tvåsamhet så samlas siffrorna på displayen och en liten melodi spelas upp.

och samtalet är lätt.

snart bär det av till stresssträngnäs. och det ska bli roligt. jag har inte sett dem på länge. fast det stör mig som inihelvete att jag måste åka en omväg till södertälje för att få biljetten 40 kr billigare. och det kan tyckas snålt. men vafan. i min värld är fyrtio kronor minst två fika på stan. eller ett lyxigt. och nu bor jag i stockholm och allt är dyrt vilket betyder att fyrtio kronor är ett halvt fika på stan. och nu har jag ändå betalat över 600 för ett tunnelbanebusskort som täcker hela stan och vägrar således betala fyrtio extra kronor.

jag pratar en del i telefon med en man jag knappt känner. fast igår slog det mig. vad jag tänkte om honom när han låg utspridd på min säng. just det. tänkte jag. det är därför män faktiskt kan vara vackra.

och jag saknar johanna. och jag saknar signe. fan. jag saknar kattjäveln en massa. och stockholm får mig att svära. och jag ska dammsuga lite innan samen kommer hem.

hon har en dålig vana att i vissa speciella situationer måla fan på väggen för att inte bli besviken. numera känner hon sig dessutom så jävla luttrad att hon tänker att det är naivt att inte måla fan på väggen. men ibland borde hon verkligen bara hålla käften och slappna av. tagga ner lite liksom. hon är ju ett kap ju. det tycker massa. även gitarrmannen. för han ringde. så det så.

hon är nu officiellt en sån som väntar på ett telefonsamtal.


(fast hon oroar sig inte så där som hon gjorde för några år sen. hon tänker i varje fall att det inte är så. hon tänker att hon är glad. fan vad glad hon är. jätteglad. glad. glad. glad. inte orolig och nervös alls. inte alls. inte alls sa hon.)

efter den där stan där så mycket hände dröjde det inte länge förrän tunnlarna kom. och med dem kom ett telefonsamtal. och jag blev helt stört glad. och efter det rullade tåget in på stationen i staden där allt började. där stod kulturvetaren med sin blommiga halsduk och väntade på att inkassera sin mulatta chocolatta.

och det blev vernissage och inflytt. och där var visst annamaria och vi fick lov att prata lite malmö och hår på benen.

telefonsamtal med köttgrottan. och telefonsamtal med gitarrman. och telefonsamtal med han som ser ut som mig men är en lillebror. och kulturvetaren drog till journalisten och jag handlade två tomater för 15 kr i affären som tar femtio kr för två persikor. för att kunna handla mat till vettiga priser måste man tydligen sätta sig på tuben. det är ju för fan inte klokt. och det ringde och det var asienresenären som kommit tillbaka och imorgon ska vi ses för första gången på svinlänge. och det pep i telefonen och det var yo-girl somm också anlänt till staden och kände sig lite vilsen. jag ska nog krama henne i eftermiddag och säga att även skåningar får lov att vara i storstan.

just nu blir jag lite påmind om att jag tycker om att bo ensam. köttgrottan är underbar. jag älskar det verkligen. på riktigt. men ensam är jävligt bra det med.

jag tittade lite på kattungar igår. vita. de skulle passa hemma hos mig. svart katt vit katt liksom.

och solen skiner. och jag är nervös som in i helvete.

med solen i ögonen har jag satt igång johannas dator lite för tidigt på morgonen. utan att fråga om lov dessutom. katten ligger på stolen och trängs med min rumpa om utrymmet. och jag inser sakta men säkert att detta är mina sista timmar i stan på 22 dagar och jag borde börja bestämma mig för vilka kläder som ska följa med. katten ska inte tränga sig ner i min säng och jag ska vara borta från mina finaste. (förvisso till förmån för andra finaste men faktum kvarstår) jag har lämna-malmö-ångesten. jag vill aldrig lämna stan. den är min. här bor jag. varför ska jag dra till jävla stressstockholm i något slags påhittat försök att knyta några kontaktjävlar. jag vette fan. det blir roligt. jag är peppad så till den milda grad att det känns som att bubblan kommer att spricka.

och två dagar innan träffade gitarrmannen. god damn it. det är bra. han är bra. två dagar har jag varit tvåsam och nu är det sthlm. typiskt. men jag har bestämt mig för att vara glad för tvådagars tvåsamhet och sen får vi se. är man krass så känner vi inte ens varandra. trots att jag har bombarderat med frågor. och han är så söt när han ler. så söt så det inte är klokt. och han är inte allergisk. och han har ett namn med fler vokaler än en.

dags att föminska mitt liv till en resväska nu.

over and out

och jag har mannekängat. det var helt sjukt så snygg jag var i smink. jag hade pärlor och fjädrar i ansiktet. silver, 60-tal och overall på kroppen. och jag njöt. jag såg mig i tidningen och kunde bara tänka. fy fan. jag är snygg.

idag har varit en sån dag. en sån där vansinnigt bra som man ibland bara drömmer om att ha. jag sydde så bra. jag skrattade så gott. drog porrskämt och levde rövare i skolan. jag åkte på utflykt och fick det där telefonsamtalet som jag så innerligt längtade efter.

solen har skinit.

och på lördag åker jag till den fantastiska praktikplatsen.

hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra hurra

men ursäkta då.

ursäkta för att jag har smal midja och passar i provdockeanpassade kläder.

ursäkta för att jag är trevlig och socialt kompetent.

ursäkta för att jag kan styra upp saker som verkar braka åt skogen.

ursäkta för att jag kan ta initiativ och tänka självständigt.

ursäkta för att jag säger ifrån när jag tycker saker är alldeles åt helvete.

ursäkta min trevliga personlighet.

ursäkta för att jag orkar gå och träna så pass att jag fått ett par rutor på magen.

ursäkta för att jag faktiskt kan laga mat.

ursäkta för att jag inte bryr mig om småsaker som inte spelar någon som helst roll egentligen.

ursäkta för att jag bryr mig om viktiga saker.

ursäkta för mig.

jag blir bara så irriterad. varför kan kvinnor aldrig få känna att de duger. och det hände något som triggade mig. och jag vet att jag borde vara så glad just nu. och jag är så glad just nu. egentligen. men jag blir bara så förbannad på att kvinnor alltid ska måste känna att deras jävla kroppar inte duger. just nu känner jag så. trots att jag är smal, smärt och smidig. så känns det inte tillräckligt bra. det känns som att jag borde be om ursäkt. det känns som att jag borde säga ursäkta. ursäkta mig för min goda geners skull. ursäkta för att jag inte ens kan kalla mig mullig. förlåt. ursäkta världen. jag kommer aldrig att vara trovärdig i bantningsdiskussioner. och jag förstår inte hur det känns att stå framför spegeln och räkna bilringar. jag ser inte ut så. men det känns som att jag borde be om ursäkt för det. och jag vet att jag inte måste. jag vet att jag bara ska vara tyst, glad och tacksam. men just nu känns det som att jag borde be den där jävla bruden om ursäkt för att mina jävla mått inte passade henne. ursäkta bruden. ursäkta för min smala jävla midja. ursäkta. förlåt.